MINNESGÅVOR TILL BISKOP BERTIL

En minnesfond, kommer att  inrättas till Bertil Gärtners  minne,  för att stärka evangelisation och förnyelse i vår kyrka.

Den som vill hedra biskop Bertil,  kan  istället för blommor sätta in en gåva på följande konto: 

Bankgiro 501-2927  eller plusgiro: 4 66 55 – 7   Märk talongen  ” Bertil Gärtners minne”

Administreras tills vidare av:

Advokat (Attorney at law) & Partner

Advokatfirman Wåhlin HB

Box 11909, 404 39 GÖTEBORG

Märk talongen ”Bertil Gärtners minne”

För att motivera en stiftelsebildning krävs att insamlingens resultat uppnår en viss nivå. Om så inte blir fallet kommer de insamlade medlen att fördelas lika mellan följande ändamål, vilka låg biskop Bertil varmt om hjärtat:

CREDO/www.credo.nu/

OAS/www.oasrorelsen.se/

S:t Ansgars stiftelse/www.ansgar.nu/

Laurentiistiftelsen/www.laurentiistiftelsen.nu/

Varför heter det kyrkoval?

Jag trodde att en kyrka har en bekännelse som grundar sig på vad hennes Herre säger. Men inför valet på söndag frågar man sig om många av dem som ställer upp vet vad en kyrka är? Det gäller många av kandidaterna till kyrkomötet. Nu har jag varit inne på sjukhus en vecka och det har gett mig tillfälle att läsa en mängd intervjuer av kandidaterna. Det är med anledning av dessa intervjuer och olika slags inlägg som jag undrar om somliga verkligen förstår att Kristi kyrka är något annat än en spegelbild av vad folk i allmänhet tycker i olika moraliska frågor.

En representant för S menade att kyrkan står på samma grund som detta partis ideologi. Det betyder att Jesus sätts ur spel och i stället hävdar man en socialistisk ideologi. Att denna ideologi har i dagens Sverige ledare som inte är medlemmar i Sv Kyrkan och inte har så mycket till övers för vad evangelierna säger om Jesus som vår försonare och frälsare.  Dessa personer är dock med och bestämmer vilka frågor som ska tas upp i kyrkoplitiken—utan att de är medlemmar!

Men denne kandidat kanske var ett undantag för detta parti. Jag vet inte. En annan kandidat kom in på ordet ekumenik med anledning av att Sv Kyrkan inte frågat andra kyrkor om den nya skapelsesyn som finns i förslaget till äktenskap för homsexuella. Han frågade varför vår kyrka skulle prata med olika ”gamla gubbar med skägg ” som finns i andra delar av världen. Så enkelt var det med ekumeniken. Man kan ju bara hoppas att denne man inte kommer in i kyrkomötet och där pläderar för detta slag av ekumenik. Många talar varmt för en öppen kyrka som alla skall få vara med i. Utom en del naturligtvis. Med öppen kanske man menar att man kan vara med när det är roligt och man inte tar  något ansvar. Gudstjänststatistiken säger klart att folk kommer inte till kyrkan för att fira gudstjänst, även om kyrkan är ”öppen”   så är det på många ställen i Sverige. 

Man kan ju undra vad det är för en kyrka Olle Burell talar om, när han han priotiterar som nr 1 för hela kyrkomötet; Vigsel av homosexuella.  Den andra punkten i hans program  är att kyrkan är till för förättningar av olika slag.  Det finns viktigare saker i kyrkans liv idag än dessa punkter!!!

Vad blev det av Missionsbefallningen i Matt:28?  Fast det är ju sant: Svenska Kyrkan bedriver ingen mission.  Jag hoppas att många kommer in i Kyrkomötet, som VET vad Kristi Kyrka är….!!!

På måndag vet vi svaret!!!

Rösta därför gärna på FRIMODIG KYRKA!!!!!

Läronämnden i Kyrkomötet

Efter att ha läst Läronämndens yttrande i äktenskapsfrågan måste jag tillstå att det måste vara något sjukt när man måste försvara sina åsikter med långa haranger som bara leder till en slutsats: vi gör som vi tycker även om Bibeln har en annan åsikt. Hör här på detta försvar för en sjuk sak: kristen etik är grundad på erfarenhetsargument alltid  i dialog med den bibliska uppenbarelsen. En dialog har man med möjlighet att göra som man själv tycker. Min kristna etik bygger alltså inte på vad Herren lär i sitt Ord utan efter en dialog med bibeln på min erfarenhet. Det betyder att Bibeln inte ger några klara besked i frågan om enkönade äktenskap. Man säger i yttrandet att vi lever 2 000 år efter de bibliska texterna och därför måste man tolka dem i ljuset av vad vi tycker i allmänhet idag. Men vad är det då som slår ut orden i GT om skapelsen av man och kvinna och Jesus hänvisning till just denna Guds skapelse? Jo kärleksbudet. Det är då inte klara besked. Det budet kan tolkas precis hur som helst. Det som passar ibland bygger på kärleken till nästan. I en annan situation tycker man att raka  motsatsen är kärleken till nästan. Skall man tolka bibeltexter får man nog börja med att först tolka kärleksbudet. Underligt att det dunkla skall tolka det klara i de bibliska texterna!

Man kan fråga sig om utbytet av ordet äktenskap mot ”persongemenskap” är något annat än att undvika det vanliga kristna sättet att uttrycka sig – ett äktenskap mellan man och kvinna. Enkelt sätt av en Läronämnd att trolla bort en sak för att få fram en annan. Jag har sällan läst ett så uselt dokument som Läronämndens yttrande i frågan om enkönade ”persongemenskaper”.  Jag förstår att man tror sig veta vad Gud sagt och inte vill höra vad som varit den allmänneliga kyrkans tro i alla århundraden och då måste man ha många sidor av bortförklaringar för att komma fram till det man själv vill höra. Ingenting att förvåna sig över att man skriver att ekumeniken inte är något allvarligt problem. Det gäller idag vad som är Guds vilja i vår situation! Och vad det är vet bara Svenska kyrkans läronämnd utan att höra vad de andra kyrkorna lär och säger. I allt detta var det intressant att få veta att den kommitté som presenterat utlägningen av de bibliska texterna för Läronämndens yttrande aldrig sammanträdde utan allt skedde via E-mail. Bekvämast så naturligtvis!

Med glädje läser jag vissa reservationer där man verkligen försöker visa svagheten i yttrandet. Det finns ändå några i kyrkans ledning som ser och förstår. Annars är det mycket mörker i den  officiella kyrkan. Det är underbart att i samma ögonblick höra om hur den herlige Ande verkar i många grupper i vår kyrka där man fortfarande vill höra vad Gud uppenbarat i sitt Ord. Dessa andliga rörelser visar på framtidens kyrka som vet vilken grund den skall stå på. Var den verkliga kyrkan idag finns kan man fundera mycket över.

Jag förvånas numera aldrig över vad denna kyrka säger eller hur den handlar. Att man förr gått profanpolitikens ärenden vet vi men nu när kyrkan skulle vara fri är man helt bunden till vad politikerna bestämt i Riksdagen. Om inte Gud placerat mig här i denna kyrka hade jag för länge sedan lämnat den åt sitt öde. Men nu är jag satt här och min förklaring till detta finns skriftligen i nästa OAS-blad. Den som vill veta kan läsa där under rubriken vara kvar eller lämna.

+Bertil

Reducerad teologi

När man sitter handikappad i sitt hus försöker man genom olika media få en aning om vad som är aktuellt t ex i vår kyrka och i olika stift och församlingar. Det betyder att det är en begränsad kunskap man har om vad som rör sig i olika sammanhang. Kyrkans Tidning ger väl en och annan glimt av vilka frågor som är aktuella och vad man försöker samla krafterna till. Fortbildningarnas program för prästerna antyder att det är ett område som är viktigast nu, och det är skapelsen, vårt ansvar för den skapelse som vi fått att förvalta. Många gånger tycks detta vara det centrala budskapet i predikningar. Både praktiskt och teologiskt skrivs det om detta tema som hör till den första trosartikeln: ”vi tror på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare”. Detta är givetvis en grundsten i vår tro. För aposteln Paulus uppenbarade Gud sig i naturen till viss kunskap, Rom 1:20 ”Ty allt sedan världens skapelse har hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomlighet, kunnat uppfattas i hans verk och varit synliga”. Men det blir ofta ingenting sagt om att skapelsen talar om Gud, om hans eviga makt och gudomlighet. Kyrkofadern Augustinus sa i en predikan: ”Jag kan inte visa dig min Gud, men jag kan visa dig hans verk. Genom honom har allting blivit till. Han som är utan början har skapat världen i dess ungdomliga friskhet. Han som är evig har skapat tiden. Han som är oföränderlig har skapat rörelsen. Se hans verk och lova dess upphovsman”. Låter man skapelsen och naturen vittna om den ende Guden är man på väg mot den bakomliggande frågan. Att bara i predikan tala om skapelsen utan att tala om hur den vittnar om Guds majestät är väldigt tunt. Men det är klart att nosar man på Guds Ord som skapat allting går man emot vad folk tycker och om. Och steget mellan Ordet och skapelsen är inte långt.

Förbindelsen mellan skapelse och inkarnation och Jesus är Ordet. Genom Ordet skapades allting. Ordet var i Jesus, sann Gud och sann människa. Predikar man om skapelsen kan man inte undgå att tala om Jesus, det gudomliga Ordet genom vilket allting är till. Varför hör vi för det mesta så sällan om detta stora sammanhang som ger mening åt skapelsetanken. Det är ju inte bara en fråga om klimatförändringar. Man kan hämta många goda tankar om detta genom t ex Olivier Clément och hans bok ”Källor” (Den kristna spiritualitetens ur sprung). Det är inte först nu som Kristi kyrka talar om skapelsen. Det har man gjort i alla tider. Citaten från kyrkofäderna ger verkligen tron näring. Clément skriver ”Den som skådar kan liksom analfabeten klara sig utan böcker. I sin oändliga subtilitet och känslighet talar det skapade till honom utan uppehåll om Gud. ´Allting är ert. Men själva tillhör ni Kristus, och Kristus tillhör Gud´, 1Kor 3:23. Skapelsen är inte tyst. ”Himlen förkunnar Guds härlighet, himlavalvet vittnar om hans verk. Dag talar därom och natt undervisar natt…” Psalt 19:2f. Detta påminner om ett munkord ”En av den tidens vise kom till den rättfärdige Antonios och frågade honom: Fader, hur kan ni vara så lycklig när ni inte har tillgång till böckernas tröst? Antonios svarade: min bok, o filosof, är tingens natur, och när jag vill läsa Guds ord har jag alltid den boken inför mig” (Evagrios av Pontos.) Eller ”du ser solen. Tänk på honom som är världens ljus, dold av mörker. Du ser träden och deras grenar, som bär nya löv varje år. Tänk på honom som drar allting till sig, upphöjd på träet. Du ser stenarna och klipporna. Tänk på stenen i trädgården som tillslöt graven. Den rullades undan och graven har sedan aldrig blivit tillsluten”.

 Så kan vi möta Ordet i de heliga skrifterna, men också i skapelsen för skapelsen har kommit till genom Ordet. Och båda vittnar om den Ende och hans Ords makt.

Det finns så mycket som måste vara med i vår kyrkas ensidiga predikan om skapelsen och hur man vårdar den. Vet man vad Ordet står för i Bibeln och i vår bästa teologi då öppnar tron på Skaparen och hans skapelse och hans människoblivande nya vidder, för det är ju Ordet Kristus vi är satta att predika.

Ett otroligt tidsperspektiv

Tyvärr kunde jag inte komma till OASmötet i Borås. Men jag hade funderat mycket över vad jag skulla säga vid det tillfället. Hela programmet hade ju som tema – Jesus Kristus. Vad kan man säga efter att många talare redan hade talat om Jesus? Jesus är ju ett outtömligt ämne så något nytt kunde jag inte komma med. Men som så många gånger förr blev ett ord klart för mig. Det skulle jag tala om: ”han som är och som var och som kommer”, Uppb 1:8.

Dessa ord är som ett liturgiskt omkväde som återkommer ett par gånger i boken, kanske återspeglande ett stycke i den himmelska gudstjänst som Johannes upplevde i sina syner. Först kommer en erinran om att Jesus ”var”. I skapelsen och i hela Israels frälsningshistoria är Jesus med. Han var med hela tiden innan han kom till oss som Jesus från Nasaret. När han sedan gick hela vägen genom Palestina var det hans uppgift att undervisa, bota, förlåta, uppmuntra, trösta. Allt detta som i våra ögon och i vår tid är det grundläggande i vår tro. Hans lidande, hans korsfästelse och försoningsdöd hör till detta ”var”. Överallt där vi möter Jesus idag, i tron, i Ordet, i gudstjänsten, i sakramenten bär han detta ”var” med sig.

I uppståndelsen ändrades tempus från ”var” till ”är”. Nu är han vår levande och närvarande Frälsare. Han är hos oss som han lovat. Han är ”nära”. Detta senare var ämnet för min predikan i Vadstena vid högtidsdagens morgonmässa och den tänkte jag koppla över till. Det är ju det stora i vår tro att den inte bara talar om det förflutna, det som ”var” utan talar också om det som är här nu. Och när vi tar till oss Jesus här och nu får vi ta emot allt det han gjorde, det som var och som är grunden för vår tro.

Men det är inte bara ett historiskt perspektiv som är viktigt utan det gäller också nuet. Ett ljuvligt tidsperspektiv. Detta kommer särskilt fram i nattvardens  texter. I sakramentet är Jesus med och bär med sig allt han varit, gjort, lidit, dör för. Samtidigt är han den närvarande under bröd och vin och vatten. Det som varit och är nu möter vi där, då tiden inte skiljer åt utan förenar.  Tid och rum är aldrig något som hindrar Herren från att möta oss.

”och som kommer”. Framtidstempus – Johannes beskriver den himmelska gudstjänsten och där förenas all tid. Omkvädet återvänder och Treenigheten är är där för att ta emot all lovprisning. Och för Lammet gäller det att höra att han är ”värdig att ta emot makten, få rikedom och vishet och styrka och ära och härlighet och lovsång”. Så sammanfattas all tid i Jesus och hans kyrka.

När judarna firar påsk – åtminstone under två tusen år – har de också haft ett samlat tidsperspektiv. I Haggadan, liturgin, hänvisar man till vad Gud gjorde när han befriade folket från Egyptens slaveri. Samtidigt finns där ett ett framtidsperspektiv. Nu firar man påsk efter gamla traditioner och erinrar sig vad Gud gjort. Men man säger också ”nästa år i Jerusalem”. Det är deras hopp som väl syftar på att Gud upprättar Israel. Också där ser man hur tempus kopplas ihop, eftersom tid och rum  inte är avgörande för Gud.

Profeten Jesaja kommer ibland in på detta tema om Gud som sammanfattar all tid: ”Så säger Herren, Israels konung, han som friköper, Herren Sebaot: Jag är den förste, jag är den siste. Det finns ingen annan Gud än jag”,  44:6. Med de orden vill Herren uttrycka att han inte är begränsad. Så också i slutet av Uppb 22:13 ”Jag är A och O, den förste och den siste, början och slutet”.

Så hade jag tänkt tala om den ende Jesus Kristus. Men det får bli en annan gång, deo volente.

+Bertil

Herren är nära

Det har varit en tid med upplevelser de här sista veckorna. Jag sammanfattar allt under temat ”Herren är nära”. Jag skall förklara varför. Enligt ett gammalt löfte skulle jag predika på högtidsdagen i Vadstena under SSBs generalkapitel. Att celebrera mässan visste jag att jag inte kunde göra. Men man kan ju efter Jesu föredöme sitta och predika. Enligt inledningen till Bergspredikan gjorde han så: ”Han satte sig ner och hans lärjungar kom fram till honom. Han började undervisa dem…” Så gjorde också rabbinerna på den tiden.

Duktiga liturgimänniskor hjälpte mig på  med alba och stola och satte mig så att jag kunde följa allt vid altaret när f.Bo Brander ledde mässan. När jag skulle predika vände de min stol så att jag hade ögonkontakt med åhörarna vilket jag menar är viktigt. Jag hade länge tänkt på denna predikan, ämne, texter osv.  Jag vågade att vara personlig utan att göra mig till. Jag kunde inte komma ifrån ett tema och en psalm som hade varit en ledstjärna under sjukdomstiden, Ps 272 ”Hela vägen går han med  mig, vad kan jag väl önska mer…” Herrens närhet var för mig inte något nytt från sjukdomstiden men denna gång så verklig och gav ett sådant lugn.  Jag tror att vi kom varandra nära, åhörarna och jag.

Men när högtidsdagen var slut med avslutning vid den heliga Birgittas skrin skulle vi åka vidare till OASmötet i Borås, men kroppen sade till mig det går inte. Jag var så fruktansvärt trött så jag fick åka hem istället. Tråkigt men jag har inte mycket krafter efter vårens operationer. Jag har vilat och känner att så får det vara en tid framöver.

Efter dessa klagor övergår jag till att tacka dem som under den svåra tiden var mina förebedjare. Det kändes verkligen att jag var föremål för många goda tankar.

     När jag nu försöker läsa ikapp tiden genom gamla tidningar så måste jag säga att på kyrkfronten inga positiva nyheter. Här upplever vi i detta land ett ekumeniskt uppsving genom att kristna mer och mer känner för varandra. Vad jag förstår håller Guds Ande att föra oss samman – respektera varandra, be tillsammans och fira gudstjänster med varandra. Tiden är mot alltför mycket andlighet och Jesus har fortfarande rött kort i många kretsar och massmedierna är inte positiva till Herrens verk. Jag uppledver att vi för en längre tid får vara får som lever bland vargar. Det driver oss samman och med den herden vi har bör vi inte ängslas eller gömma oss. Jag läser mer och mer texter från de första tre-fyra kristna århundradena och förvånar mig över hur frimodiga och djupa och glada de kristna var då. Tänk om vi kunde bli som de även om vår tid är galaxer från deras värld. Herren är ju nära också oss och inte som en tanke eller idé utan som en verklighet som vi får leva med och i. Det är då förvånansvärt att SvK går rakt emot ekumeniska mål med sin galna syn på skapelsen och äktenskapet. Hur kan kyrkans ledning fjäska för den mest liberala kyrkan i den anglikanska gemenskapen – Episkopalkyrkan i USA – och låta sig anklagas av biskopar företrädande Borgågemenskapen. Med friskt mod går SvK sin egen väg  bort till en egen liten nisch. Var slutar denna utförslöpa? Man förvånar sig inte över någonting numera som kommer från vår kyrkoledning. Kyrie eleison!

Jag klagar men jag vet att kyrkans Herre Kristus kommer att hjälpa alla troende kristna idag, i morgon och i framtiden. Sådan är vår Herre – som var och som är och som skall komma.

+Bertil

Underligt dygn i Guatemala city

Jag  visste det när jag lämnade ElSalvador för att komma till Guatemala. Generalernas styre var ökänt men det gick att komma dit och uppmuntra de många förtryckta. Några som flytt ut i djungeln skulle jag få träffa. Det lilla flygplanet som man nog köpt  billigt i Europa var fullsatt, men allt verkade normalt. Efter landningen gick vi alla mot ankomsthallen. Jag lade märke till en man med prästskjorta som gick framför mig. Han hade en stor bibel i handen, en sådan som frikyrkopastorer ibland har. Antagligen trodde han att den skulle hjälpa honom igenom kontrollen som tull och militärer satt upp. Men icke! En tullare smög upp och tog in honom i ett specialrum. Sedan kom en annan och tog in mig. Jag reste alltid i Latinamerika iklädd biskopsskjorta. Av säkerhetsskäl trodde jag. I ett litet utrymme fick pastorn klä av sig helt – säkerligen för att trakassera. Mig sökte de  bara i fickor och  plastpåsar. Det tog en grundlig tid och jag kände mig helt utlämnad, med tankarna fulla av allt jag hört om regimen. Kristna som inte var  extremhögern läste för mycket i bibeln om frihet och befrielse.  De var farliga. Så var detta över. När jag kom ut var ankomsthallen  helt tom. Ingen människa syntes till. Mitt på golvet stod EN väska, tack  – den var min .

Vid utgången mötte mig ambassadören. Han skulle möta mig, en biskop var i alla fall en officiell person. Naturligtvis var han oroad över dröjsmålet. Han körde mig omedelbart till en plats där det katolska biskopsmötet samlats. Ärkebiskopen tog mig med till en trädgård där vi kunda tala helt ostört. Biskoparna var verkligen påpassade och försöken att bilda en juridisk kommitté för att granska alla övergrepp gick inte att genomföra. Detta i motsats till ElSalvador där en sådan gjort stor nytta. Bakom biskoparna stod folket men situationen var inte lätt med 10.000 änkor. Vad hade hänt med männen? Ärkebiskopen var mycket oroad för sitt folk

Sedan åkte vi till ett nunnekloster för samtal med flyktingar uppe från bergen. Kanske var de mer än 20.000 som gömde sig och ofta fick flytta omkring för soldaternas härjningar däruppe i norra delen av landet. men det var inga nedslagna och modlösa männisor jag mötte. Frimodiga i sin tro,läste sina biblar och bad mycket. Det är konstigt att de mest förföljda är de mest frimodiga! Alla möten med dessa flyktingar skedde i nunnekloster. Klostren var på något sätt fredade områden. Fast ibland måste vi kryssa oss fram i trafiken för att kolla att vi inte  var förföljda. Jag måste beundra dessa nunnor som vågade så öppet och fräckt visa var de stod i samhället, att vara nunna var inte bara att gömma sig i klostret. De bekände sin tro i handling . Orolig behövde jag  inte vara bland sådana kristna. Det är svårt i vår tid här hemma att bli utsatt för misstro och kritik och vågar man säga att man vill leva efter vad Herren uppenbarat i sitt Ord då är man  i det officiella inte mycket värd.

Men ibland kan man vinna uppskattning. Mediabolaget Z hade för en del år sedan instiftat ett pris på 5o.000 kronor till konstnärer eller sådana som utmärkt sig. Jag visste inte om detta pris. Men den  natten klockan 2 ringde telefonen i  mitt hotellrum och på en knastrig linje sa någon att det var telefon  från Sverige. Att det snurrade runt i huvudet var inget förvånansvärt. Jag hade inga som heslt föraningar om att något hänt i Sverige och släppte fram samtalet. En glad röst förkunnade att jag vunnit halva Z-priset. Juryn  ville att jag omedelbart skulle sätta mig på flyget hem. Omöjligt  – svarade jag i min sömndruckenhet. Jag har flera viktiga möten, även om man bjuder på resan. ”Du kan väl gå och ta emot priset?! ” sa jag till hustrun.  Vilket hon gjorde tillsammans med min dotter Elisabeth och hennes ma n.   De fick en riktig lyxkväll i Stockholm. När jag kom hem kunde jag läsa juryns motivering till piset:

 ”För modet att stå ensam. För styrkan att stå emot. För viljan att stå kvar.”

När jag kom till flygplatsen för hemfärd blev det jordbävning så att hela flygterminalen skakade. Jag gjorde som man ska göra – rusade till en stor dörr och ställde  mig under dörrposten. Ifall det rasade – alltid något skydd. Det hade jag lärt mig i Lima i Peru, där det var små  jordbävningar ständigt.

Orden från Z-juryn skulle jag vilja ge er allesammans som bekänner sig till Kristus i   denna onda tid. Så kan eftermälet få bli för  många av er. Mod att stå ensamma, där det behövs. Styrka att stå emot all sekulariserad teologi. Ha viljan att stå kvar  bland det bekännande  Kristusfolket.

+Bertil

Apostolisk

Apostolisk är ett ord som för mig blir alltmer viktigt. Jag tänkte väl i början av min  biskopstjänst inte så mycket på det ordet annat än i  samband med ordet succession. Men när jag blev mer bekant med min företrädare så började han möta mig med  hälsningsorden ”min käre apostoliske broder”. Jag hade inte hört en sådan hälsning förut men tänkte att det var något  speciellt för Giertz . Under våra samtal om vår kyrka började jag förstå att han med sin hälsning ville understryka vikten av att vi stod på samma bekännelsegrund. Kanske vi kan använda den termen när vi vet att vi möter en syster eller broder som står på sammagrund. Apostolisk betyder så som apostlarna lärt. Jesus hade själv utsett dem. Efter en natt i bön uppe på berget i ensamheten med Gud  samlade han sina lärjungar ”och bland dem valde han ut tolv, som han kallade  apostlar”, Luk 6:13. Dessa fick sedan vara med honom dag och natt på alla hans vandringar i Galiléen och Judéen. Vilka kunde mer än de minnas hans undervisning och genom den helige Ande förstå vad han menat när de efter hans uppståndelse började sätta samman hans lära. För den första kyrkan var det därför naturligt att tala om detta för att citera aposteln Paulus ord ”ni har fogats in i den byggnad som har apostlarna och profeterna till grund och Kristus Jesus själv till hörnsten”, Efes 2:20.

I den nicenska trosbekännelsen säger vi ”en enda helig, allmännelig och apostolisk kyrka”. Men svenska kyrkan har så allvarligt avlägsnat sig från det apostoliska, vad apostlarna lärt nu senast ifråga om äktenskapet att jag inte längre kan kalla vår kyrka för apostolisk. Apostlaämbetet har förändrats, man lär hur som helst, Guds Ord som term hör man bara talas om  bland somliga, kan leda till kritik från kyrkans ledare och de s.k. lokala kyrkopolitikerna. Man kan för några silverpengar bli utköpt.

Men det går inte att bortförklara vad apostlarna lärt eller att det apostoliska inte skulle vara vägledande för kyrkan i alla tider. Det går ju att läsa vad apostlarna lärt utan att man använder konstlade utläggningsmetoder. Inte bara Jesus får många nya ansikten dessa dagar och vad apostlarna lärt byter man lätt ut mot nya moderna tankar som passar flertalet. Det är ju folket och flertalet som betämmer vad kyrkan skall lära. Trots alla dessa nyheter på trons vägar idag vill jag säga att det enda hållbara för framtidens kyrka är att den förblir och kraftfullt undervisar om det som är apostoliskt. ”Mina kära apostoliska bröder och trossyskon. Låt oss hålla ut i  vår bekännelse”.

+Bertil

Tystnadens orsak

När datorn plötsligt lägger av, bredbandet inte tar emot blir tystnaden bedövande. Jag hade hoppats slippa dessa tekniska misslyckanden när jag nu för tre dagar sedan fick återvända hem. Ja, nästan tre månaders sjukhus med allt vad detta har inneburet tycks nu vara slut. Jag har fått komma hem, inte bara för att sjukhuset stängde för semester utan för att jag skall kunna klara mig själv med stor insats av Eva.

Tack alla ni som skrivit på min blogg under den sista månaden. Jag kan inte svara alla, en del med besvärliga frågor. Men tack för alla tecken på vänskap och gemenskap i vår tro på den ende Herren, Kristus Jesus. När man fått prövas hårt som jag nu känner det blir det ännu tydligare vad det innebär att få ha Kristus som bärare. En del psalmer som jag inte närmare tänkt på förut har fått liv, som tex 252, sv psalmboken ”Hela vägen går han med mig…ger mig kraft i varje prövning…”. Detta är inte bara vacker poesi, det är verkligheten själv! Eller under en av mässorna i sjukhuskorridoren när prästen Bo gav mig det heliga sakramentet 394 ”Kläd dig själ i högtidskläder, när för nådens tron du träder…” Mitt i allt som händer i en sjkhuskorridor var Han där, verklighet.

Jag hoppas kunna kommentera vad som sker i kyrkan när jag fått bättre kontroll på tillvaron. Men det jag snappat upp genom pressen är förskräckande. Varje steg man tar i kyrkans ledning leder längre och längre bort från det som är Kyrkans grund -det Herren har uppenbarat i sitt Ord. Och de som vågar stå upp och bekänna sig till denna uppenbarelse får räkna med att bli kritiserad, ja inte bara det utan kanske mister sin tjänst, utköpt för att man vågar visa sitt kännetecken – vigd Herrens tjänare – VDM. En Guds Ords tjänare! Men mer om detta senare, deo volente.

Jag hoppas att min tystnad nu är bruten och att den tekniska delen fungerar. Till nästa gång allt gott från Herren !

+Bertil

Återkomst

Jag har varit tyst på min blogg ett par månader. Skälet känner nog en del redan. Amputation av höger ben blev nödvändigt. Från min nya utsiktspunkt – rullstolen – hälsar jag mina läsare välkomna åter. Innan jag skriver något om mitt öde vill jag tacka alla dem som under min långa och svåra sjukdomstid har bett för mig. Man talar ibland litet lättsinnigt om förbön som om det inte var så allvarligt. Men det skall jag säga er som läser mina tankar att det är ovärderligt att få nåden att många  ber för en. Man är kännbart buren när det är somvärst med värk som tar andan ur en. Att jag överlevt är ett under – det är Guds sak – men buren har jag varit varje dag. Jag kan bar säga er ett tack från hjärtat. Och glöm inte vilken kraft och kärlek som ligger i förbönen. Långt mer än man vanligen tänker.

Återkomst -ja,  men till ett annat liv. Allt blir annorlunda när man inte kan gå. Man får anpassa sig till ett annat liv. Som min läkare sa efter den sista operationen. Ligg inte och tänk på konstgjorda ben. Rullstolen skall vara din bäste vän. Och det har den blivit och det går riktigt bra. Jag är hemma på prov  ett dygn och det går bra. Om Gud vill stannar jag hemma resten av tiden. Jag är inte förbjuden att predika sittande. Det finns många fina förebilder för det. Så kanske vi någon gång får fira gudstjäst tillsammans igen.

Återkomst – till en kyrka som jag menar bara blir värre och värre, som går längre och längre från att vara apostolisk. För den som vill vara Kristus trogen behövs att försöka se en framtid. Uppgiften är nog att rusta sig tillsammans med andra grupper så att när den dagen kommer då fältet är upprivet,  det finns sådana som kan bygga vidare. Men mer om det senare. Det finns alltjämt församlingar där man kan bli rustad för en återkomst och det blir man också på OAS-möten, SSB kapitel osv.

Vilken Jesus skall vi ha?

Nu har det hänt igen. En amatör och skådespelare tror sig kunna arbeta fram den verklige Jesus. Att han skapar sin egen bild av Mästaren är alldeles uppenbart när man ser hur han behandlar det historiska material som finns. Nu kommer säkert många andra att recensera den nya Jesusboken och kritisera den. Därför avstår jag så här i början av några bloggar som jag skriver om de många förvirrade stigarna till Jesusgestalten som dykt upp under senaste decenniet. Fick i min hand alldeles nyligen en avhandling i NTs exgetik som handlar om Jesu ord om syndernas förlåtelse till den lame i Markus 2. Den bästa förståelsen av Jesu sätt att uttala förlåtelsen är att jämföra med några gestalter i det som kallas judiska angeologi. Jesu ord till den lame kan inte vara historiska. Utan han är målad i association till andligt påverkade människor av gudomlig dimension. I ett avsnitt skissar förf. några exempel på hur man tidigare försökt förklara Jesu auktoritet – att kunna tillsäga någon syndernas förlåtelse. Forskare har talat om honom som en som ville vara Messias, en som skulle bli Människosonen, Israels eskatologiske Överstepräst, en upprorsmakare, Elias redivivus, en profet, en karismatisk person, en besatt av Ande, en demonutdrivare, en kritiker av den kultiska religionen, en ödmjuk troende jude etc.

     Man kan fråga sig varför det trycks så många böcker av olika slag mer eller mindre vetenskapliga om Jesus just nu? Bengt Homberg menade i en artikel att det är som en spärr släppts. Man har ingen aktning längre för Jesus. Man kan säga vad som helst om Jesus. Som i fallet Da Vincikoden: han var gift och haft ett sexliv som kittlar tanken, att han avlat barn vars ättlingar är släkt med brittiskas kungahuset. Det är klart att journalister som ingenting vet om historisk forskning kastar sig över detta och många tjänar bra med pengar på all smörjan. Samma sak är det med Lena Einhorns bok om Jesus. Hon är inte så noga med vad Jesus sagt eller inte. För henne är det en nyupptäckt att Jesus var en profet men också en bedragare. Allt som är skrivet under de senaste 25 åren av exegetforskare kan hon hoppa över. Jesus, enligt hennes konspirationsteori, planerade Jesus tillsammans med romarna att göra korsfästelsen bara till en scen utan verklighet. Korsfästelsen var bara ett sätt för Jesus att gå vidare. Det sura vinet Jesus drack var ett bedövningsmedel som hjälpte honom att överleva timmarna på korset. Mer fantasi kan väl knappast en allvarlig förf. ha? När hon sedan blandar samman Paulus och Jesus tappar man helt intresset för hennes skriverier. Sanningen om Jesus finns tydligen i några hittillis okända skrifter och vad evangelierna säger är av mindre betydelse. Jesus-Paulus var en dubbelnatur, en skicklig bedragare (Bengt Holmbergs ord om hennes hypotes). Han vet att han ljuger när han säger att kristen tro står eller faller om Jesus uppstått, efter som han vet att han inte uppstått, (Holmberg).

   För inte så länge sedan presenterade en så anständig tidskrift Som National Geoographic Magazin en sensationell artikel om ett Judas evangelium som kyrkofäderna omnämnt men ingen sett förut. Historiskt sett är det värdelöst när det gäller den Jesus som startade kyrkan för snart 2000 år sedan. Det enda som tidskriften tog upp ur innehållet var inledningen till evangeliet. ”Den hemliga berättelsen om den uppenbarelse som Jesus gav i samtal med Judas Iskariot under en vecka, tre dagar innan han firade påsk”.  Sedan tror läsaren att sanningen nu kommer fram om Jesus. Men det blir bara en sak, nämligen att Jesus bad Judas att förråda honom. Ett slags tvärtom historia, där Judas var den ende upplyste lärjungen som hjälpte Jesus. Nyheter proklamerade journalisterna! Men man glömde den gnostiska miljön för texten. Varför fick Judas en sådan roll? Ett svar kan vara:  För gnostikerna som skapade en mängd evangelier och texter i mitten av 100-talet skall man läsa den bibliskla historien upp och ner för att få fram sanningen. Gud som skapade världen är den onde guden. Man behöver därför en annan som befriar människan från fångenskapen i okunnigheten om deras ursprung som är ljusvärlden, himlarymderna, eonerna. De andra lärjungarna gick vilse, den ende som fick veta sanningen var Judas som var den utstötte förrädaren enligt kyrkans lära. De elva gick vilse medan Judas blir läraren i hemligheterna som Jesus öppnat för honom. Denne Jesus kommer från de högsta eonerna i de gnostiska himlavåningarna.  Varför citerade jouranlisterna inte de  helt oförnuftiga idéerna om himlarymderna?  Därför att det skulle ingen vettig människa  kunna kalla för en utmaning till kristen tro? Det skulle inte gå att sälja!

Jag hinner inte mer denna gång men återrkommer deo volente i en ny blogg. Vi måste vara uppmärksamma på alla falsarier som cirkulerar kring Jesus. Vi måste rensa i påskhistorien.   BERTIL

En bro som förbinder det gamla med det nya

Ibland kommer tankar från två olika håll men de har egentligen samma budskap. Jag satt på ett OASmöte nyligen och lyssnade på en anglikansk biskop som talade om det nya samhället, både det globala och det lokala och som växt fram och förändrats under de senaste decennierna. I det gamla samhället var människor närmare varandra än de nu är. Man levde mer i en social gemenskap förr. Individualismen idag har gjort att människor lätt blir koncentrerade på sig själva. Var och en står sig själv närmast. Det betyder att vi står långt från varandra. Det stora intresset blir lätt vad som är bra för en själv utan tanke på vad som kan vara bra för andra. Det gör också att många kristna går egna vägar i trons frågor. Man är sig själv nog  gör som förre ärkebiskopen sa: tro vad du vill. Då blir gudstjänstgemenskapen lidande. Man ansluter sig inte som individ till den stora gruppen, församlingen och kyrkan vilket märks i gudstjänsten. Samtidigt har avståndet mellan människor krympt genom nya tekniska underverk. Gemenskapen mellan människor kan lika väl ske genom IT-tekniken som i gudstjänsten. Det som brukar vara ett tecken på kristen gemenskap – att man är tillsammans och delar varandras liv hör det gamla samhället till. Granne till den tanken är konsumismen som genomsyrar vårt samhälle. Som individ ska man ha det som alla andra har och gärna mycket. Resor, kläder, fester, sex och allt annat. Frågan är om det sätt som vi i vår kyrka firar gudstjänster och formerna för att föra ut evangeliet kan vara desamma nu som förr? Det var mycket tänkvärda saker denne biskop framförde, utsedd av ärkebiskopen av Canterbury för att analysera det nya samhällets villkor. Hans tankar finns på en länk som anges på OAS hemsida. Därför skall jag inte återge alla de intressanta iakttagelser han gjort när han arbetar med sitt projekt.

     Som en ständig påminnelse om hur viktigt det är att veta hur läget är minns jag en av hans bilder på overhead. Ute på en grön åker stod en stor bro. 50-100 meter därifråm rann en flod. Bron var byggd av japaner och var en utmärkt konstruktion och ledde en gång över vattnet. Ett våldsamt oväder hade kommit över trakten och flodens strömfåra flyttade sig dessa förargliga meter. Bron gick nu inte över floden utan stod där på en åker.  Var det en bra bild för hur läget förändrats för kyrkan? Reparera bron lönar sig inte utan man fick nog flytta bron. Vitsen med bilden var inte att säga att allt i kyrkolivet måste göras om, få helt nya former. Utan det gällde att se hur mycket värdefullt det gamla i kyrkan har för kyrkolivet och samtidigt våga satsa på och forma det kristna budskapet på ett sätt, ett språk som är bärande i denna nya värld som har nya villkor.

     Idag fick jag med posten en tjock bok som Ulf Ekman sänt till mig som tecken på vänskap. Jag prästvigde honom för rätt länge sedan. Jag har bara hunnit läsa förordet till boken ”Andliga rötter” och fann där en tanke som snuddade vid den princip om gammalt och nytt som den anglikanske biskopen talat om. Genom ett citat från Jesaja 58:12 skriver Ekman att profeten utmanar folket att tänka framåt mot en ny situation men också att tänka bakåt, bygga på grundvalarna från forntida släkten. Det är nog samma bro vi talar om. Inte förakta och förkasta det som varit grundvalen för så många före oss men ta vara på det som gäller för alla tider. Samtidigt bygga broar till kommande släkten, till de unga som redan nu lever i en annan värld än den jag växte upp i, en starkt förändrad värld. Jag tror vi måste utbilda oss på nytt om den förunderliga värld som vi med expressfart åkt in i för att förstå vad som händer.  Det får inte bli som prästen sa: vi har många herdar men inga får och många får som inga herdar har.

     Jag har som terapi att samla mina minnen och skriver ner det jag minns från gångna tider. Kanske kan det tryckas någon gång. Just nu berättar jag om mina år som professor i USA under senare hälften av 1960-talet. Under mitt första år där skrev jag en artikel till SPT om mina intryck efter ett år. Den uppmärksammades av Vår kyrka och sedan av Ulvenstam som då ledde Sveriges radio och han sände ner från New York Arne Thorén för en intervju. Det skulle först handla om ”Gud är död teologin” som då var högaktuell och omtalades i alla större veckotidningar i hela världen. Men viktigare om kyrkornas försök i USA att finna nya vägar till människorna med evangeliet. Harvey Cox hade publicerat en uppmärksammad bok The Secularized City och talat om den moderna storstaden som en motsägelsefull skapelse. Han frågade om det var möjligt att skapa en teologi som var användbar för storstadens människor. I en artikel som sändes hem frågade jag då utifrån ett amerikanskt perspektiv om vi i Sverige hade ett tänkande som passade i våra storstäder. Om det gamla samhället format kyrkans struktur och sätt att tänka är det då inte möjligt att det nya samhället får forma den nya kyrkans struktur (dock ej hennes budskap) så att hon kan fullfölja sin uppgift att förkunna evangelium?  Det var allvarliga frågor då men några svar kunde varken jag eller andra komma med, varken då eller nu. Men frågeställningen är viktig. Men jag tror inte på det som sker i Sofia kyrka i Stockholm där man samlas för att diskutera en ”ny kyrka” eller varför inte en ”ny kristendom” med hjälp av den radikale biskopen Spong från USA. Där glömmer man nog det här med bron. Det är inte fråga om att kapa allt det ”gamla” och hitta på nymodigheter. Jesus och evangeliet är alltid detsamma. Snarare gäller det att bygga en bro mellan det som alltid varit grunden för kyrka och församling men samtidigt inse hur förändrad den värld är som vi nu hamnat i. Men jag frågar mig: har det inte alltid varit så att man kastat sig in i det nya i försöken att hänga med i utvecklingen för att till slut inse att gunden är densamma även om formerna förnyas. Formerna kan aldrig ersätta grunden.

En auktoritetsfråga

Jag läste nyligen i en krönika följande ”Kyrkoordningen citeras oftare än bibeln vid kyrkliga sammanträden. Den bokstavstrohet (fundamentalism) vi ogillar vid studiet av Skriften är helt tillåtlig vid läsandet av KO:s versar. Så står ju skrivet – hörs om KO”. Det ligger naturligtvis något i det av naturliga skäl – praktiska frågor på agendan dominerar. Men några frågor om tolkning av bibeltexter finns ju om man är angelägen om det andliga livets tillväxt i kyrka och församling. Man har ju frågan om könsneutrala äktenskap som inte kan behandlas utan bibelord. Det är nog viktigt att man tänker över situationen, vilken auktoritet den ena har för Kristi kyrka som den andra inte har. Vad jag menar är att man bör observera, hur bibeln håller på att försvinna som material i den kyrkliga situationen. Man kan undra om detta beror på att evangeliets kärna inte längre är intressant, relevant.

Min erfarenhet säger mig att många i våra församlingar eller bland folkkyrkofolket inte gärna hör om Kristi försoning och det är inte så ofta heller som man hör om det i predikningar. Är försoningsoffret på korset inte längre aktuellt? Undervisas det inte om synden som går emot Guds bud och vilja blir försoningen något främmande. Förlåtelse finns väl ändå? Är det inte likadant med de moraliska frågorna som berör äktenskap, trohet, sexuella frågor? Bibeln morsvarar tydligen inte den frigörelse som skett de senaste decennierna i vårt land.  Utvecklingen i vårt folk går efter helt andra linjer än som den djupt kristna gör. Jag oroar mig uppriktigt över att vilsenheten ökar i kyrkans folk eftersom det inte längre finns några riktlinjer att följa. Fundamentalist tror jag inte att jag är. Men jag tror att Gud verkligen uppenbarat sin vilja i de heliga skrifterna och gett oss riktlinjer, inte detaljer som lagivrarna på Jesu tid. Vi har vår frihet genom evangelium, Kristus har gjort oss fria. Men det utesluter inte Guds bud och riktlinjer. Har bibeln någon auktoritet längre? Har auktoriteten gått över till KO och Hammars principer – tro som du vill?

Häromkvällen kom jag in i ett TVprogram där Jonas Gardell tydligen haft en lång monolog om Jesus. Kvinnorna runt Jesus var bortglömda. Han hänvisade till Matt 26:6ff. om kvinnan som smorde Jesus i Betania som en förberedelse till hans begavning. Hur bortglömd hade hon inte blivit, eller bortcensurerats! Man skulle ju komma ihåg henne i alla tider. Hade han läst innantill hade han sett att det var hennes gärning mot Jesus som inte skulle glömmas  bort. Hon är i traditionerna en anonym kvinna men det kan ha varit en av systrarna till Lasarus. (Lukas har en annan version av en liknande händelse, inte smord till begravning.)

Denna anonyma kvinna liksom andra kvinnor som följde Jesus blev för gnostikerna de verkliga  bärarna av uppenbarelsen. Magdalena i synnerhet. Jag undrar om inte hon dras in i Gardells Jesusbok? Magdalena var kvinnan framför andra hos gnostiker. Hon var enligt Pistis Sophia (en gnostisk skrift från o.150 e.Kr.) den som stått Jesus närmast och fått av Jesus den sanna uppenbarelsen och hon tillrättavisade därför Petrus som beklagat sig över att hon fått uppenbarelsen och inte han.Poängen i det jag säger är en undran varför man hellre läser om andra personer och inte om Jesus själv. Alla möjliga åsikter flyter omkring, uttalanden som bygger på egna tyckanden men Herren själv är inte så intressant. Likaså tycker många om att läsa utomkanoniska skrifter och ser ingen skillnad mellan bibeln och dessa traditioner. Kanske passar de gnostiska idéerna  den moderna människan bra. Sök i ditt inre och där finner du Gud. Några etiska regler behöver man inte. Ens inre är tillräcklig vägvisning. Jag kan göra det jag vill om jag bara inte skadar min nästa vilket kan vara svårt att konkret fastställa. Är det därför bibelns auktoritet inte är så stark? Den är inte längre kartan och kompassen för det praktiska livet. Den inre känslan är viktigast. Kanske vill man inte höra bibelns tankar eftersom de förknippas med vår kyrka som tycks ha tappat allt förtroende hos allmänheten. Och bygger inte förkunnelsen på de bibliska texterna får vi en ersättning som inte för oss närmare Kristus. Man får betänka det Paulus skriver ”allt är tillåtet men allt är inte nyttigt – men ingenting får ta makten över mig”.

Kristen tro möter motstånd

Jag var med i en bibelstudiegrupp förra veckan. Deltagarna hade studerat Apostlagärningarna i över ett år och kommit till slutet. Nu ville de veta vad som hände efter kapitel 28 i Apg.

Det var vid den tiden motståndet mot de kristna  började på riktigt i det romerska imperiet, en apostel blev halshuggen, en annan korsfäst. Mer skall jag inte skriva denna gången om motståndet mot de första kristna, bara göra en reflektion kring frågan:

 ”Vad kan man lära sig av Apgs texter? Ungefär som i en rätt predikan på Västkusten man alltid slutade med en tillämpning. Jag fann tre punkter ( tre skall det  ju vara)

1.Kristen tro möter motstånd, de första kristna var beredda på förföljelse av olika slag.

2.Låt den helige Ande leda. Apostlarna lade inte upp en strategisk plan utan lyssnade på vad Gud sade att de skulle göra.

 3. Den Uppståndne höll de kristna i handen, eller som i martyren Stefanus fall. Herren visade sig i en syn för honom till tröst och frimodighet.

Varför detta om Apg? Jo jag håller på att skriva ner mina minnen som jag kallar ”Minnesfragment”. Jag vet inte om något förlag är intresserat,  men det är för mig terapi. Senast kapitlet handlade om en liten inofficiell delegation med folk från Svenska kyrkan som 1959  blev inbjuden till Chrustijovs Sovjet. Det är inte många som vet om denna resa men den uppfattades i Moskva som en historisk händelse. Inbjudare var metropoliten Nikolaj, andre man efter patriarken. Samtidigt samarbetsman mellan Sovjet och ryska kyrkan. Om allt detta står det i kapilet ”Möten i Moskva”.  Vad jag vill ta upp här under temat ”Kristen tro möter motstånd” är samtal som vi hade ute på klostret i Zagorsk med prästkandidaterna från seminariet. De var inte många. Kandidaterna visste att ett okänt antal präster skickats österut till Sibirien. Därför ville staten ha kontroll över vilka som skulle prästvigas. Ingen, menade de, kunde få börja sina teologiska studier utan att staten hade godkänt dem. Det fanns ett särskilt religionsdepartement som avgjorde.

 Vi hade ju året innan i vår kyrka av staten tvingats att genomföra en ämbetsreform. Men regeringen hade högtidligt lovat genom kyrkoministern att ingen präst skulle hindras att prästvigas som inte gillade reformen. Det vi inte visste om 1959 i Moskva var att statens ord kan man inte lita på. Vi var lugna och tyckte synd om prästkandidaterna som måste godkännas av staten före studierna och blev kontrollerade . Sådant kunde väl inte hända i Svenska kyrkan? Vad som hänt intill denna dag behöver jag nog inte beskriva men nog är vi inte långt från vad som sades i Moskva! Det är 50 år sedan vi besökte Moskva och mycket är ändrat. Ryska kyrkan har idag en helt annan ställning än då, den är stark och outspoken, medan vår kyrka har backat tillbaka in under en förbudsepok. Nu vill domkapitlet i Linköping inte bara vägra utnämning till kyrkoherde för somliga präster utan även till tjänster som komminister och diakon vill man veta inställningen till både kvinnliga präster och vigsel av homosexuella. I dagens ryska kyrka skulle inte dessa båda ting ens diskuteras. Ingen av våra präster har sänts till något slags Sibirien men det är fler än vi tror som har köpts ut från sina tjänster – både manliga och kvinnliga präster! Kanske känns det för dem som att ha sänts ut i kylan.

Visst möter kristen tro motstånd i vårt land idag, inte bara bland intellektuella  debattörer utan även bland vanligt folk där man bara möter kyrkan vid personliga högtider. Det var för mig egendomligt den gången biskop Ytterberg såg till att den californiske biskopen Spongs böcker distribuerades till prästerskapet. Något nytt skulle komma i Västerås stift.  Värre motståndare än Spong till det som hör till kristen tros kärna får man leta länge efter. Jag kan förstå att en för mig okänd kvinna hårt kritiserat huvudkandidaten till biskopsstolen i Stockholm Hans Ulfvebrand när denne sympatiserar med denne biskop Spong. Dennes teologi har en intressant gudsbild – Gud är inte en snuttefilt. Inkarnationen är mot förnuftet, Kristus på korset är barbariskt etc. Ulfvebrands församling är Sofia i Stockholm. Det var där kvinnoguden gestaltades i danser för en del år sedan, kanske en feminismens högborg. Till dettas försvarare hör en hel del liberaler. Där hålls i april en konferens kring temat ”en ny tid – ny kristendom”. Medverkande är både K.G Hammar, Caroline Krook och i andanom Spong. Vi som håller på att Gud uppenbarat sig i Ordet som är Kristus och som talat till oss i bibeln kan nog inte vänta oss en stor väckelse i Stockholm med många jesusanhängare, när den nya kristendomen börjar. Här på Västkusten har vi haft schartauaner, på Gotland hade man Hoofianer, nu får väl Stockholm Spongianer.  Kristen tro möter motstånd

VIGSEL ENLIGT LIBERALA IDÉER

Förslaget till ritual för vigselgudstjänst att användas för par med samma kön är ute på remiss. Jag tycker det är ett dåligt förslag. Den vigselförrättare som föreslår det för ett par måste tillhöra kompromissteologernas stora skara i dagens kyrka. Genom hela ritualförslaget lyser kompromissljuset. Istället för att ta fram det som är typiskt för äktenskapssynen i Bibeln för en mans och en kvinnas förening svamlas det om kärleken. Man får omedelbart intrycket att det inte är fråga om att bilda en enhet mellan  två människor utan om att det är fråga om kärlek mellan två personer.  Att tycka om varandra och leva i köttets kärlek är det vikigaste. Ett relationsförhållande mellan man och kvinna i ett av Gud instiftat äktenskap kan det ju naturligtvis inte bli tal om.  När man läst ritualförslaget ringer det i mina öron de ord som inleder katekesen om sjätte budet. ”Äktenskapet är instiftat av Gud, som vid människans skapelse förordnade,  att en man och en kvinna skulle såsom äkta makar leva tillsamman till inbördes bistånd samt sitt släktes förökelse och uppfostran”. Orden låter hopplöst föråldrade men saken är ju det viktigaste. Men den kan ju inte uttalas i en samkönad relation. Istället för bibeltexter som handlar om mans och kvinnas kärlek till varandra överöser man ritualet med bibelord som kan läsas, av vilka dock inte ett handlar direkt om äktenskap utan om kärleken. De citerade texterna handlar egentligen om Guds kärlek i Jesus Kristus som en kristen skall ta emot och föra vidare till nästan. Underligt att man anger elva citat som med nöd och näppe skulle kunna appliceras på ett äktenskap.

     Det är ju en gammal kristen tanke att äktenskapet mellan en man och en kvinna skall leda till barn. I detta kompromissförslag nämns också barn även om det gäller samkönade barn. Det måste väl då syfta på inseminerade barn eller barn från en tredje part, en okänd far. Eller gäller det adopterade barn?  Sedan kan man ifrågasätta om det är bra att i förslaget säga ”Gud  du som i Kristus har givit oss en förebild i trofast kärlek och vänskap (sic!) … se i nåd till dessa som stå inför dig och ber om att bli välsignade av dig”. Den Kristus som vi enbart känner från vårt Nya testamente talar om något helt annat: ”Vid skapelsen gjorde Gud dem till man och kvinna… och de två skall bli ett. De är inte längre två utan ett”. Så många bibelord kan läsas enligt förslaget men inte Jesus ord. Det inte bara luktar kompromiss utan det är en nytolkning utan stöd i de bibliska texterna.

Att det är en dålig kompromiss visar sig också i frågan om vigselförrättare. Att viga dessa par är frivilligt, tills vidare. En kyrka accepterar alltså att ritualets uttryck är dubiösa och kanske inte stämmer med kyrkans bekännelse. Prästen som vigts till att tjäna Kristus och hålla sig till hans ord kan vägra. Till och med kyrkomusikern och vaktmästaren har rätt att avstå medverkan.

     Vore det inte bättre  att skicka tillbaka förslaget och istället tillåta två olika ritual. Det ser illa ut när en kyrka inte vet vilket ben hon skall stå på. Tänk om man föreslagit en allmän registrering som sedan kunde följas av riktiga vigselritual. Jag undrar om detta går igenom i kyrkomötet utan att det får konsekvenser för vanliga kristna troende. En kompromisskyrka som är så beroende av politikerna saknar kraft till inspiration för ett församlingsbyggande.

Jesus har fått rött kort

Jag förstår inte varför statsministern som bekänner sig till ateistisk tro och därför lämnat Svenska Kyrkan skall bestämma över hur ett kristet äktenskap skall ingås. Han skall se till att bröllopsklockor ska ringa efter 1 maj i år, säger han. Var han inte med att bestämma att kyrka och stat skulle skiljas åt? Men politiker som får makten glömmer så lätt. Att Jesus har med kristen äktenskapssyn att göra är oväsentligt, synes det. Rött kort – ut med Jesus!

Ärkebiskopen och de som arbetat fram ett nytt vigselformulär vill inte ha med Jesus undervisning om äktenskapet. Utvecklingen går framåt heter det. Tillfrågad om äktenskap och skilsmässa hänvisade Jesus inte till några ord i en lagtext utan till något större – till själva skapelsen. ”Vid skapelsen gjorde Gud dem till man och kvinna. Därför skall en man lämna sin far och sin mor för att  leva med sin  hustru, och de två skall bli ett. De är inte längre två utan ett..”  Mark 10:6ff. Så har det alltid sagts vid kristnas vigsel, antar jag. Och jag vet inget ritual i annan kyrka där man inte citerar dessa ord. Men nu blåser andra vindar och då skall enligt ärkebiskopen Jesus få rött kort och utvisas. Han får inte vara med längre. Hur lång utvisningen skall vara är inte sagt, men den blir nog lång med tanke på att Jesus och människors omvändelse inte längre är aktuellt.

Svenska kyrkan är på väg att mista sin trovärdighet när hon nu än en gång överger apostolisk tro och ordning.  Får inte Jesus vara med i laget hur skall det då vinna segrar? Den bäste spelaren får inte vara med. Jag skrev tidigare på min blogg att Jesus sitter trångt både i kyrkan och samhället. Det gör han inte längre: han har fått rött kort och är utvisad.

Blir det aktuellt att man som präst skall säga ifrån om man vill viga några eller ej är det för mig självklart att jag inte vill ha vigselrätt i denna kyrka som inte längre följer Jesu undervisning om äktenskapet. Jag kan inte associera mig med dem som har utvisat Jesus. Det är ju inte bara i vigselritualet som Jesus försvinner. Sällan hör man från den officiella kyrkan att man är Jesus kyrka. Snarare låter det som om kyrkopolitikerna har rätt och möjlighet att möblera om i den kristna tron. När hörde man om att vår kyrka står fast vid sin bekännelse att vara en helig, allmännelig (”katolsk”) och apostolisk kyrka. Vem i kyrkans ledning skulle våga säga att kyrkan skall ha aposlarnas lära om äktenskapet? Det bleve nog inte bara rött kort utan livstids utvisning. Aposteln citerar inte bara skapelsens ordning i Efes 5:31 utan skriver  ”Detta rymmer en stor hemlighet, här låter jag det syfta på Kristus och kyrkan…” Frågan blir om man inte i konsekvensens namn utvisar apostlarna också. Enligt moderna vindar borde de för länga sedan fått rött kort. De har ju också undan för undan fasats ut ur kyrkans gudstjänst och predikan.

Man kan kanske tycka att jag överdriver men den som läser får själv dra konsekvenserna av det som pågår i vår kyrka. Inför biskopsvalet i Stockholm lanseras tre kvinnliga kandidater som alla, enligt tidningsuppgifterna, är praktiserande lesbiska kvinnor. Att någon uppe i Härnösands stift föreslog vår stora skidskyttestjärna som biskopsandidat säger mycket om den som föreslår och hur förvillelsen bara blir värre. Vet de som röstar om biskop vad en sådan skall vara? En som bär Jesus i sitt hjärta och är en förebild i tro och handlande. Och som lyssnar till vad Jesus har lärt.

Om någon från den officiella kyrkolinjen läser detta får jag säkert rött kort. Men det gör inget. Jag har för långe sedan blivit utvisad. Men jag fortsätter att heja på dem som spelar för apostlalaget. Man hörs även från utvisningsbänken.

Efter en svår influensatid, då bloggandet legat nere, hoppas jag att få återkomma i samtalen. God bless you som de säger i USA.

Vilken hudfärg har Gud?

Vi satt i ett grannland till Guatemala och väntade på en budbärare därifrån. Mötet skedde i ett nunnekloster, den enda säkra platsen för den som skulle komma. Vi kunde inte möta honom inne i Guatemala. Det var för farligt. Han var en länk in till flyktingarna som gömde sig uppe i bergen. Han förmedlade dit nödvändiga varor för livets uppehälle. Så kom han. En kortväxt men bredaxlad indian iklädd moderna västerländska kläder. Det syntes att han var ovan vid sådan klädsel. Men skulle han komma igenom gränsen kunde han inte ha sina vardagskläder, ”indiankläder”. De var alltid misstänkta som gerilla. Han var som jag läste om indianerna i min barndoms böcker ”röd till huden”. När vi hälsat sade han till mig frågande: ”Vilken hudfärg har Gud?” Vad svarar man på en sådan fråga? Vit röd eller svart?  Underliga ord vid ett första möte? Jag prövade: ingen eller alla? Då blev han  glad. ”Ingen vit man har förut tagit mig  i hand. Tänk att få sitta här bland bröder och systrar”. Den mannens gudstro var som ett bergfäste. Nu var han accepterad av oss. Först en lång bön på det egna tungomålet. Sedan förhandlingar. En enkel kristen människa som länge levat under korset. Varför vågade han göra sin hjälpinsats som var så livsfarlig? Hans historia var gräslig, vittnesbörd om en oerhörd grymhet som hans by hade utsatts för av armens jakt på gerillaledare.  Folk lockades in i en skola i hans by som man sedan satte i brand. Han hade förlorat flera släktingar. Nu måste han hjälpa dem som var på flykt även om det var farligt. Det är sällan man får en så enkel och klar underv isning om att inte göra åtskillnad på folk och raser. Eller som det heter ”utan anseende till personen” i den gamla bibelöversättningen.

Det gamla uttrycket ”anseende till personen” har sin speciella bakgrund. Ordagrant heter det i GT: ”Ty hos Gud finns inte att taga ansiktet”. Detta mosvarade det grekiska ”ta ansiktet”, ”lyfta upp ansiktet”. I den gamla Orienten var det ett vanligt sätt att hälsa på en högt uppsatt person att ödmjukt böja ansiktet mot jorden eller falla ned med ansiktet mot marken. Om den som då blev så hälsad reste den besökandes ansikte, ”lyfte hans ansikte” var detta tecken på att personen accepterades och uppskattades. Min handskakning med  indianen var för honom att jag lyfte upp hans ansikte. Han var en av oss. Kanske inte något ovanligt för en svensk på utländsk mark att känna igen en kristen broder. Men hur är det här hemma i detta liberala land? Vi talar med förakt mot dem som visar rasistiska tendenser. Men nog är det på en annan nivå? Att insmrickrande buga sig djupt för dem som har makt, är kändisar eller kungligheter är väl att ha anseende till personen. Aposteln Jakob skrev om det till församlingarna då: gör inte skillnad på deltagarna i gudstjänsterna. Jag blir beklämd när jag hör någon säga att man blev bemött i kyrkan  som om varit en utböling som inte hörde hemma där.

Den indianska urbefolkningen i Guatemala har fått lida mycket av dem som tror att de är bättre. Jag besökte en gång ett styrelsemöte som änkorna skulle hålla i Chichikastenango. De smög sig in bakom katedralens många byggnader in i ett mörkt litet rum. Det var för farligt att mötas ute i dagsljuset. 10 000 änkor hörde till organisationen. Änkor? Var var männen? De flesta offer i jakten på alla som kunde ha kontakt med kritiker mot regeringen. En hänsynslös jakt. Det var för 20 år sedan jag deltog i det mötet, men jag glömmer det aldrig. Att möta dem som är utanför är att möta dem som är lika mycket värda som en själv. Hur är det i våra församlingar? Hur är det i vår kyrka för dem som inte följer trenderna? Samma värde för alla? Tyvärr inte. Somliga är nog ”röda”, hör inte riktigt hit. Men varför tala om det som var för 20 år sedan? Därför att där finns något att lära sig som man inte tänker på  till vardags men bör höra om igen. Idag hör man ingenting om Guatemala i svensk press. Är allt väl då? Alltför många vapen är i omlopp. Fred är en sak i landet men vapnen tystas inte helt och föraktet för de ”röda” finns kvar. Attityder kan ju också döda. Vi får inte glömma de sårade därborta för att det är nya krig som lockar nyhetsmakarna.

Herdarnas äng och Herodes

Det var lättare under 70-talet att resa i Israel och även på Västbanken. Jag hade besökt Betlehem utan svårigheter och varit nere i födelsegrottan och mediterat över världens största hemlighet – Kristus.  Undret som skett där vet vi inga detaljer om. Den heliga Birgitta har i sina uppenbarelser en vision om hur det gick till när hon i ålderns dagar besökte det heliga landet och fick en uppenbarelse. Det är ju hennes bild av grottan, oxen och åsnan och den gamle Josef som ligger till grund för våra  bilder och krubbor. När jag sett grottan ville jag ut på herdarnas äng för att försöka få en känsla av den miljö som herdarna vallade sina får i. Men herdarnas äng var inte mycket att se. Att det en gång varit ängar med bra bete för fåren kunde jag förstå men landskapet var förändrat. Litet längre bort kunde jag se en skymt av en jättestor  jordhög och frågade min medföljare vad det var. Jag visste att Herodes hade byggt en borg i dessa trakter, Herodion, men dit gick inga turister. Med hjälp av min resekamrat kunde vi per bil ta oss dit. Vi fick lov av vakten att ta oss upp på kullen. Den var jättestor och det kändes i benen att kliva upp till toppen. Där var inte mycket att se mer än en massa stenar som vittnade om att det funnits bebyggelse där uppe. Det bästa var dock utsikten över herdarnas ängar och Betlehem borta i horisonten.

Under senaste åren har det hänt mycket med Herodion. Var Herodes blev begravd har man inte vetat. En tradition hade sagt att det var just i Herodion. Resultatet av  utgrävningarna som nyligen gjorts har visat att det var dit det väldiga begravningståget gick, det som historikern Josefus berättat om. Tidskriften National Geographic har i sista numret en lång artikel om Herodes och Herodion och där citeras Josefus beskrivning av den ståtliga begravningen av kung Herodes den store.  Han dog i Jeriko, enligt senaste studierna osäkert vilket år, lades på en gyllene bår full med ädelstenar och täckt av ett  purpurkläde. I sin hand hade han en spira och en guldkrona på huvudet. Hans stora familj följde begravningståget de omkring fyra milen till kullen Herodion. Soldater och hundratals tjänare och slavar gick också med. Halvvägs uppför kullen på ängen fanns en öppning och in i den fördes båren till en stor gravkammare. Idag vet man att det är där han ligger begravd. Utanför och nedanför låg en terras där soldaterna paraderade. Han var ju kung över ett stort rike, hade en stor armé och räknas som en av de största byggherrarna i Mellanöstern. Inte bara templet i Jerusalem av en enorm storlek var hans verk utan även andra jättebyggen som t ex borgen uppe på Masada. Inte bara begravningen var mycket  påkostad på Herodion utan de många andra palatsen och fästningarna visade vilken mäktig kung han varit.

Det är ett märkligt historiskt sammanträffande där vid Betlehem. En av de mäktigaste männen vid denna tid i Mellanöstern fick sin begravning där medan ett litet barn, nyfödd och hjälplös såg dagens ljus i en grotta, kanske en mil därifrån. En fattigson som kom att överleva kung Herodes och hans rädsla för konkurrens om tronen. Han hade under åren dödat flera barn som kunde tagit över hans rike. Nu ville han också döda Betlehems barn bland vilka kunde finnas den som profeterna talat om. Vad blev det av Herodes? Ett minne blott, vars grav varit gömd och glömd i många hundra år. Barnet däremot som måste födas i en grotta är idag hyllad av miljoner människor, kallad en kung utan like, sann Gud och sann människa. Jag minns nu så här efteråt att mitt besök på Herodion då var en besvikelse. En raserad fästning. En stor jordhög. Men nu vet jag bättre tack vare skickliga arkeologer. Det var en gång en viktig begravningsplats där man lagt den onde kungen till vila. Men jag visste då och vet det också idag att barnet i födelsegrottan var världens Frälsare.

En annan gång skedde ett sådant märkligt möte mellan en hjäplös människa och den högsta världsliga maktens representant. Det var när den pryglade Jesus från Nasaret stod framför Pilatus för att förhöras och dömas. Och den mäktige frågade ”är du judarnas kung?” En totalt hjälplös fånge, bunden och sedan hånad som en narrkung då han fick en spira i sin hand och en krona av törne på sitt huvud. Avrättad blev den man som när han var ett litet barn hjälplöst jagats av den mäktige Herodes. Och sedan dess har det upprepats tusentals gånger att de som följt Kristus i sina liv och i sin bekännelse fått stå framför de makthavande, hånats och förts bort till döden. Och ändå är det han som änglarna besjöng i julnatten och som herdarna på ängen gick för att hylla. Det är han som fortfarande hyllas och älskas över hela världen. Född i ett palats eller i en grotta eller krubba är inte avgörande. Den som är vägen, sanningen och livet har den slutgiltiga makten. Den som ligger begravd i en kulle en mil bortom Betlehem är död liksom alla andra mäktiga människor. Men den lille i grottan lever och är Herre över liv och död. Vilken förunderlig Herre vi har.

Avslöjanden

Det är tydligen inne nu att skriva böcker där författaren avslöjar delar av sitt liv. P.O Enquist har gjort så i sin senaste bok som fick augustpriset. Djärvt och sakligt. Förre ärkebiskopens bror avslöjar sin fars väldiga ambitioner att vinna framgångar i kyrkan för sina pojkar. Skrämmande att läsa. Tänk så sorgligt att inte få de fina tjänster som man själv ansåg sig vara värd! Gråtande lämnade han valet där han inte fick många röster.  Den princip som äldre präster lärde mig när jag kom ut som präst var: gå endast på kallelse. Och bed först innan du lämnar in ansökan. Den principen gäller kanske inte längre.

Under det här jubelåret – 50 år av kvinnor som präster – publicerade man intervjuer med dem som prästvigts. De flesta säger att de fick en ingivelse eller kände att de skulle bli präster, fick klarhet i att studera till präst osv. I denna tid då upplevelser är det viktigaste – man köper t o m upplevelser till julklappar – men jag skulle vilja säga att upplevelser alltid måste jämföras med vad Guds ord säger. Och det är nog så att uppelevelser idag väger tyngre än det som står skrivet, som är uppenbarelse.

I domprostens bok om sig själv och striden med den auktoritära biskopen i Stockholm blir man häpen hur man kan behandla en medarbetare. Det är avslöjande när hon skriker ut sitt hat mot domprosten – jag hatar allt du står för – hur hon läser sitt NT. ”Om du bär fram din gåva till altaret och där kommer ihåg att din broder har något emot dig, så lämna din gåva framför altaret och gå först och försona dig med din broder…”  Jag skriver inte detta för att jag själv är så bra men jag fruktar att sådana avslöjanden skadar vår kyrka och vår tro hos allmänheten. En gång skrev aposteln Paulus kärva ord till sin tids församling i Korint ”Broder går till rätta med broder, och detta inför otroende. På det hela taget är redan det att ni processar med varandra ett nederlag för er…” I en tidning läser jag reportage om dagars förhandlingar i Arbetsdomstolen i en tvist melland församling och präst. Denne har avsatts. Generationen efter Paulus får biskopen i Rom, Clemens, skriva till församlingen i Korint att ledare inte får avsätta sina präster ”män som insatts av ansedda män med hela församlingens samtycke och som oklanderligt betjänat Kristi hjord och fått gott vittnesbörd av alla – att avsätta sådana män från tjänsten menar vi  inte vara rätt…Vi ser nämligen att ni har fördrivit några från deras ämbeten…” Något hundratal präster i SvK har köpts ut från sina tjänster under de senaste åren. Det har kostat mycket pengar. På den tiden var det avundsjuka och maktbegär som gjorde att biskopen Clemens av Rom ingrep. Idag är det en kamp mellan präst och politiker i råd och fullmäktige. Om det var bråk i det första kristna århundradet kunde man tro att det skulle ta slut. Men icke – snarare tvärtom. Det är tråkigt med alla dessa avslöjanden. Kanske vore det bättre att inte föda journalisterna med så feta stycken. De vet i allmänhet hur man och vinklar nyheter. Fast i dessa fall är det författarna och domstolsöverklaganden som själva avslöjar sig.

När jag skrev om kallelser till ämbeten kom jag att tänka på att jag en gång kämpade hårt  mot kallelsen. När docenturen i Uppsala tog slut och jag stod där arbetslös och inte fått den tjänst jag sökt kom kallelser utfrån andra länder och universitet. När fakulteten i Princeton kallade på mig att bli professor där ville jag inte. Ett utmärkt erbjudande i en berömd fakultet. Att med hustru och fyra barn hoppa över Atlanten in i det ovissa var jag inte beredd på. Det blev en kamp. Johannes 21 blev svaret. Jesus säger till en motspänstig Petrus: När du var yngre, spände du själv bältet om dig och gick vart du ville.Men när du blir äldre, skall du sträcka ut dina händer och en annan skall spänna bältet om dig och leda dig dit du inte vill”. De sista orden sved. Jag ville inte men det fanns då inget alternativ.  Nu många år efteråt kan jag se i backspegeln att det var just de erfarenheterna därborta som skulle hjälpa mig in i den tjänst som jag fick härhemma.

Nu har jag avslöjat något om min motspänstighet som brottades ner av Någon. I olika sammanhang har dessa Jesuord sedan lärt mig att acceptera också det svåraste i livet. Mycket har hänt som jag inte ville.

Jesus sitter trångt

Undrar ibland varför Jesusnamnet mer sällan dyker upp i olika sammanhang. Man talar mycket om Gud och det är väldigt positivt att frågorna om Gud och verkligheten åter blivit aktuella. Till och med har medierna återupptäckt att det finns många människor, också intellektuella, som tänker och talar om Gud. Men hur är det med Jesus? Det är tydligen mycket ofarligare att tala om Gud och att man ber till honom. Men vilken Gud är det? Är det den Gud som Jesus lärde oss att kalla Fader och som i kärlek till oss kom till oss i Jesus? Men att tala om Jesus är inte så populärt. Jesus sitter mer trångt ty hans namn är för många förknippat med många fördomar.

Jag kom att tänka på detta att Jesus sitter trångt när jag i andra hand hört historien som Siewert Öholm berättade. Han hade gått i Stockholm och hamnat vid St Jakobs kyrka. Det lyste i fönstren och han tänkte att en stilla middagsbön vore väl fint. Han gick in och satte sig. Vaktmästaren kom fram och sade att det kostade 30 kronor. Han frågade vad det betydde. Framme i koret såg han ett flertal personer som viftade med armarna. Kanske var det karismatisk guidstjänst? Nej, svarade vaktmästaren. Det är chigong. Varför har ni detta i kyrkan frågade  Siewert. Tala med henne, prästen där framme i koret som leder det hela. Vaktmästaren tyckte inte om det hela och inte Siewert heller. Där satt Jesus trångt.

Något senare fick jag se i en stockholmstidning att det ordnats en kulturell utställning i St Jakob. Jag minns inte vad ändamålet med den var men den skulle tydligen återspegla vardagslivet. Nedanförf trappan till predikstolen hade man placerat en stor bäddad säng och i den låg en människa och vilade. I ett hörn av kyrkan höll någon på med vedhuggning. Andra aktiviteter att förglömma. Där satt Jesus trångt. Läste häromdagen att en studentpräst hjälpt muslimer att få ett bönerum med en pil på golvet som visade åt vilket håll Mecka låg. Om jag läste intervjun rätt vet jag inte men jag fick ett bestämt intryck av att det hörde till hennes jobb att hjälpa andra religioner. Må så vara med hjälpsamhet men hon var inte så stark på det där med Jesus som vägen, sanningen och livet. Kanske läste hon den grekiska texten så att det betydde att Jesus var en väg, en sanning och ett liv. Men i verkligheten står det med bestämd form vägen, sanningen och livet. Det var väl det hon lovade i prästlöftena, antar jag.

Det skall hållas stor interreliglös konferens om milöfrågan och skyddandet av skapelsen i Uppsala. Miljön är tydligen det viktigaste för vår ärkebiskop. Ett stort möte skall samlas i Uppsala domkyrka. Var det ett trettiotal representanter för olika religioner som skulle delta, till och med en häxmästare? Varför i en kyrka när det finns så fina lokaler som universitetets aula där mycket annat förekommer, bl a Kyrkomötet. Jesus sitter trångt.

Jag tycker det är allvarligt att Kristi kyrka, som Sv K väl är en del av, så sällan talar i klartext om att Jesus är anledningen till att kyrkan finns. Han är för att citera en ecklesiastikminister som förr jagade mig ”Han är ju religionsgrundaren”. Och vi som är döpta och tror på honom och delar våra liv med honom är ju ett stycke av hans kropp. Därför menar jag att vi mer skall våga tala om Jesus och inte bara om Gud. Vist är Gud i Jesus och Jesus i Gud, men varför inte vara mer frimodiga och tala om honom Kristus. Det var väl i Antiokia som man första gången kallade dem ”kristna”. Och det vill vi kallas också nu och här i landet.

En kvinna kom från Islam i Iran till Sverige och mötte Jesus och tog emot honom i dop och tro.  Och hon uttrycker en kärlek till Jesus som det var länge sedan jag hörde. Jag råkade få en liten ny diktsamling i min hand som hon fått utgiven. Kanske något naivt men så uppriktigt och med sådan kärlek till Herren. Man måste nog gå från mörker till ljus för att Jesus skall inta centrum  ”Jesus är kärlek, Han är underbar, Han är en gåva från Gud, Han räddade mig från mig själv, Han håller mig uppe, när mitt liv går ner, Han håller mig i sina armar, när jag fryser, Han tröstar mig, när mitt hjärta är sårat…” Här sitter Jesus inte trångt! (”Kom helige Fader” av Fatemeh Sajadi, GA- förlaget).

Luciademokratin

Herren hjälpte mig igenom en svår operation och nu sitter jag och försöker återhämta mig. Men det tar nog lång tid med tanke på min ålder.

Denna tid av återhämtning ger mig tillfälle att göra bekantskap med somligt jag tidigare inte känt till. Råkade få in på TV en utsändning från skolforum. Ett utmärkt föredrag av Bodil Jönsson om massinformation och det oerhörda informationsmaterial som bombarderar särdskilt den unga generationen. Recenserar inte föredraget utan bara en bild hon visade och som kallades luciademokratin. En bild från en förskola där man firade Luciadagen. 4 eller 5 småflickor helt utrustade som Lucior. Vita särkar, krona på huvudet med lysande ljus. Alla precis likadana. Nog har jag sett många luciatåg med en Lucia följd av många små tärnor och peppargubbar. Men aldrig detta. Luciademokrati där alla skall vara likadana, alla skall ha samma rätt att vara Lucia. Ingen förmer än de andraJagvisste inte om jag skulle skratta eller gråta. En ny demokrati där alla har samma roller. Samma kanal visade sedan en bild på två brudar iklädda full brudutstyrsel och med kronor på huvudet. De ingick partnerskap men ingen var brudgum! Jag har svårt att riktigt förstå vad denna nya demokrati betyder.

Fick i mitt huvud genast en annan bild, som aposteln presenterat i 1Kor 12, bilden kroppen och lemmarna. Aposteln lånade bilden från sin samtids diskussioner om hur ett samhälle fungerar där människor har olika roller. Varje lem har sin uppgift. Ögat kan inte vara öra. Handen inte fot osv. Var och en har sin uppgift och tillsammans bildar de kroppen. v.25 ”för att det inte skall uppstå splittring inom kroppen och för att alla delarna skjulle visa varandra samma omsorg…” Alla ville vara Lucia i förskolan, alla ville vara ledare i församlingen. Men avslutar aposteln: det är Gud som skapar olika roller. ”Gud har gjort några till apostlar, till profeter…” Alla kan inte vara allt. Jag erinrar mig från mina första år som professor i Princeton att några studenter gripits av den karismatiska väckelsen, något som inte var så vanligt 1966. De reste till Philadelphia där ett gäng ungdomat i Andens kraft bildat en fri församling. De hade tröttnat på de gamla strukturerna och ville skapa något nytt. En viktig princip framhöll de gärna. Var och av församlingens medlemmar skulle utöva något slags ledarskap. De var församlingsledare en månad var. Så gick det runt bland dem. Längre fram frågade jag en  av dem hur det gick.  ”Inte alls, det blev kaotiskt.” Vi läste apostlarnas brev och förstod att det skall finnas en given ordning med en ledare.

Något skrämde mig när jag tänkte efter vad luciademokrati kan betyda om den flyttar in i vår kyrka? Eller har den det redan delvis? Man hör ofta uttryck som ”Jag har rätt till det, jag har rätt att vara kristen på mitt eget sätt, rätt att bli präst, min tolkn ing är lika bra som de andras…”

Min lektyr de senaste veckorna har varit de äldsta kristna texterna utanför NT. Ignatius av Antiochia, biskop Clemens av Rom och hans brev till Korint, Didache med sina ordningstexter. Dessa första år efter apostlarna var en svår tid av förföljelse, inre konflikter, ledare som menade sig vara lika bra som apostlarna, splittring och avund osv. Men det fanns en ordning som höll samman kyrkan trots alla olika särmeningar och tro på sig själv som ledare. Någon luciademokrati fanns inte utan man trodde på en gudomlig ordningoch den höll ända fram till de stora koncilierna. Vår kyrka behöver andliga ledare, inte av kyrkopolitiska skäl utsedda till ledare. Utan andliga ledare som man vänder sig till när man skall finna Guds väg i en värld som inte vill lyssna till uppenbarelsen, som den är ossgiven av Jesus Krstus i de heliga skrifterna.

Dela med sig

Hittar ibland någon bok i mitt bibliotek som jag inte läst sedan den publicerades. I går kom i min hand boken Gratia skriven av Gunnar Rosendal, 1977. Där mitt i det ordflöde som var så typiskt för f.Gunnar fann jag en berättelse som grep mig. Efterkrigstiden var svår för Tyskland, besegrade, hungriga, hemlösa, trashankar mötte man överallt, särskilt på järnvägsstationerna där resande kom från andra länder och hade mat med sig. f.Gunnar passerade Dusseldorf och satt med sin digra matsäck han fått av en holländsk biskop när han fick se perrongen full av de trasiga. ”Jag såg svälten i dessa ansikten och skammen över min rika resekost och min mätta välmåga slog mig hårt. Jag rusade in i min kupé tog all maten och delade ut den. En vild brutal trängsel uppstod utanför mitt fönster. Dock lyckades en liten flicka få två smörgåsar, som hon strax började äta. En färglös.grå, trött gammal kvinna, dock stark och energisk, kom fram till flickan för att skydda henne och hennes smörgåsar. Flickan blev varse henne och ropade:”Grossmutter, Grossmutter, siehe hier, schmecken sie doch” och räckte henne glädjestrålande den ena smörgåsen.” Farmor var väl lika hungrig som flickan men avstod. f.Gunnar kommenterar”Jag såg den ödmjuka heroism, som förde Kristus till försakelsen av all himmelsk härlighet till vår frälsning.” Lyssna till f.Gunnars hänförelse:”Kvinna din kärlek var stor. Jag böjer mig i djupaste vördnad över dina magra händer och kysser dem hänfört, hyllande, bävande inför din skönhet och storhet. …Du visade mig att Guds avbild icke gått förlorad helt och hållet.” Jag reste själv genom samma land vid samma tid och jag såg precis liknande människor vid samma station. Vi hade köpt morötter i Danmark som resekost. De mottogs med glädje av barntiggarna.

Dela med sig var en Kristustjänst förstod jag i Guatemala många år senare. Det kom en hälsning från det inre av detta land där många indianer var förtryckta  och utlämnade åt makthavarna. ”Det som har hjälpt vår tro är att ni svenska kristna har ställt upp för oss. Tänk att ni som lever så långt borta från oss, i ett land som vi inte ens vet var det ligger, offrar för vår skull. Nu vet vi att Kristus lever. Han lever i de kärlekens gärningar som han utför genom er”. En indianbonde på 70 år skrev till oss från samma område ”Fortsätt vänner och bröder att hjälpa oss. Vi kan intege ernågot tillbaka. Men det är många som håller på att dö. Vi saknar mat och medicin. Men v i lever ännu. Här i landet är livet hårt. Under korset…”

I dessa den värsta ekonomiska kristiden när många bland oss blir arbetslösa, kanske får lämna sina hus saknar framtidshopp och fler får söka sig till matutdelning är det kanske fel att skriva om att dela med sig. Men det är ju just i de värsta tiderna som vi måste upptäcka Lasarus vid porten. Men det är inte bara pengar det gäller. Snarare att ge något av sig själv åt någon annan. Tid är något mycket dyrbart i svenskars ögon. Man jäktar och ha inte tid för andra människor. Resultatet – familjer splittras, vänner glöms bort, gamla blir liggane bortglömda av sina barn. Man har inte tid. Att dela med sig av sin tid till andra är en viktig sak. Det kräver något av oss och Jesus har vissa krav på oss som vill kalla oss kristna. En bra medicin mot tidsnålhet är att dela med sig. Det ger mycket glädje och skapar en djupare dimension i livet. Den helige Franciscus uttrycker det på sitt sätt i sin  kända bön: ”Ty det är genom att ge, som man får, genom att förlåta som man blir förlåten, och genom att dö som man uppstår till det eviga livet”.

En nergrävd Bibel

Fick ett brev att Theofil i Lund måste flytta. Man har inte fått tillräckligt med respons. Det är synd. Ett så fint bibliotek. Och en så fin målsättning: utvecklas som teologer och växa som kristna i tro på Jesus Kristus. Kan det möjligen vara så att en förening med mottot: ”Tilliten till Guds Ord har varit en ledstjärna…” i dagens kyrka knappast är attraktiv? inte ens bland teologie studeranden? Eftersom erfarenheten säger att ingen väckelse eller andlig förnyelse sker utan en tillit till Guds Ord så finns där en förklaring till den kraftigt nedgående kurvan i Svenska kyrkan när det gäller deltagare i huvudgudstjänsterna. Finns det i kyrkans historia någon andlig förnyelse byggd på liberalteologi och liberal bibeltro?  Där det idag växer bland kristna I vårt land så är det där man lyssnar helhjärtat till Bibeln och inte plockar fram ur den bara det som passar in i dagens sekularisering. Den första trosartikeln om skapelsen är populär och det är i många fall det centrala. Det möter aldrig någon kritik från världens barn. Men hur är det med andra artikeln om försoningen och den tredje om Anden som skapar förnyelsen i själarnas värld?

Kanske är det litet ensidigt av mig att ofta hänvisa till mina erfarenheter från länderna i Latinamerika, men det var där jag på nytt förstod att öppnade biblar blev till välsignelse i de många gånger svåra situationer man där levde i. Den katolska kyrkans nuntie i Guatemala sa till mig: Folket här i landet läser sin Bibel om de har någon.  Det finns folk som svälter för att få råd att köpa en Bibel. Händer det i ert land också, frågade han. Jag tror inte att någon prioriterar i sina inköp en Bibel, svarade jag. Jag tror inte det hade lönat sig att berätta för honom om min rika kyrka där alla kunde få en Bibel. Inte heller att jag läst i en tidning att sopåkarna i Eskilstuna hade klagat över alla biblar de fann i soporna efter konfirmationerna. Sopåkarna tyckte det var pinsamt. Nuntien hade nog inte förstått. Visst finns det en hel del som läser sin Bibel i vårt land men antalet minskar och därmed försvagas vår kyrka. Men man ser att där det ges en biblisk predikan där samlas folk. Men detta är inget nytt. Jag minns en diskussion på kristna journalistklubben i Stockholm för en del år sedan. Ingemar Ström vädrade sin pessimism när det gällde bibelläsning.  Ibland vore det lika bra att folk inte läste sin Bibel, tror jag att han till slut sa. ”Det kan leda till en mängd problem i församlingarna!”

Jag minns från en resa i Etiopien på den tiden landet var i kommunistisk regi att de kristna kunde ha det vädigt svårt. Mannen från en liten by berättade att han en dag blev arresterad av den lokala polisen. Någon hade tjallat och sagt att han hade ett farligt vapen hemma hos sig. De gjorde husrannsakan man fann ingenting. De tog med honom för förhör. Han förstod ingentging. Han hade aldrig i sitt liv ägt något farligt vapen.  Efter tre dagar och tre sömnlösa nätter slog det honom. Var det hans Bibel det gällde? Han bekände att han läste den och att den fanns hemma hos honom. Vid en kontroll visade det sig att tjallaren ville sätta fast honom och visste att bibelläsning var mycket misstänkt. Samma sak mötte jag i ElSalvador, uppe i bergen där gerillakriget pågick för fullt. Några pojkar som vi slussade ut ur det farliga området på ett lastbilsflak berättade att militären ansåg att de kristna som läste Bibeln läste i en bok som kunde användas i gerillakrigföring. Bibeln var ett farligt vapen.

När jag läser mina anteckningar från resorna tvivlar jag på att det är sant det jag skrivit. Men den fromme indian jag talade med i ett kloster i Guatemala försäkrade att när det var som värst vågade man i byarna inte ha sin Bibel framme. Man la den i en plastpåse och grävde ner den. Sedan gick man dit när det var lugnt och läste Guds Ord. Jag frågar mig om man måste hotas till döden innan man inser att Kristus i Bibeln är ljus och sanning. Vad skall hända hos oss innan folk begriper att vi behöver den vägledning som Gud ger i sitt Ord?

Svenska kyrkans hjälp

Jag blev lite förvånad häromdagen när jag kom ut från handelstemplet i Kungsbacka. Utanför dörren där det strömmade folk för att gå in och handla eller bära ut en massa kassar står en ståtlig man med en banderoll över axeln. På den stod det Lutherhjälpen! Han skramlade med sin  bössa och några stack en slant i  bössan. Jag funderade på om jag skulle fråga honom om han fanns i verkligheten. Lutherhjälpen har väl drunknat i det som kallas internationell hjälp. Samma död drabbade ju också missionen. Vart tog alla brinnande andar som nitisktg samlade in pengar till Lutherhjälpen. Som gammal ordförande i stiftskommittén för Lutherhjälpen minns jag alla goda medarbetare. Och varför göra sig av med ett så inarbetat namn som Lutherhjälpen??. Mannen som skramlade med  bössan har stått i  många år på samma plats. Jag förstår att det blir få som skramlar med en bössa med devisen Svenska kyrkans internationella arbete. 

Missionen i den gamla meningen hör man lite om nu för tiden.  Jag minns det gamla kyrkfolket ute i våra församlingar som samlade i en sparbössa därhemma och sedan gav det till kollekten på missionsdagen. Något av högtid för de enkla kristna som liksom änkan vid Jerusalems tempel gav av det som blev över från pensionen. Men det finns verkligen mission inom svenska kyrkans ram, nämligen EFS. Där betraktar man sig fortfarande  som en missionsorganisation. När man lyssnar till deras framtidsplaner t ex i småskrifterna av Anders Sjöberg ”Uppdraget till jordens yttersta gräns” och ”Utmaningen” och ledningens entusiasm inför mission också i hemlandet känner man att de har vad SvKyrkan saknar i dagsläget.

Det lär ha varit Kyrkomöte i några dagar. Jag har två stora dagstidningar som jag läser noga men något om detta Kyrkomöte har jag inte sett. Har kyrkan blivit så marginaliserad att man inte ens nämns?

MINNESGÅVOR till Biskop Bertil

En minnesfond, kommer att  inrättas till Bertil Gärtners  minne,  för att stärka evangelisation och förnyelse i vår kyrka.

Den som vill hedra biskop Bertil,  kan  istället för blommor sätta in en gåva på följande konto: 

Bankgiro 501-297  eller plusgiro: 4 66 55 – 7   Märk talongen  ” Bertil Gärtners minne”

Reducerad teologi

När man sitter handikappad i sitt hus försöker man genom olika media få en aning om vad som är aktuellt t ex i vår kyrka och i olika stift och församlingar. Det betyder att det är en begränsad kunskap man har om vad som rör sig i olika sammanhang. Kyrkans Tidning ger väl en och annan glimt av vilka frågor som är aktuella och vad man försöker samla krafterna till. Fortbildningarnas program för prästerna antyder att det är ett område som är viktigast nu, och det är skapelsen, vårt ansvar för den skapelse som vi fått att förvalta. Många gånger tycks detta vara det centrala budskapet i predikningar. Både praktiskt och teologiskt skrivs det om detta tema som hör till den första trosartikeln: ”vi tror på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare”. Detta är givetvis en grundsten i vår tro. För aposteln Paulus uppenbarade Gud sig i naturen till viss kunskap, Rom 1:20 ”Ty allt sedan världens skapelse har hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomlighet, kunnat uppfattas i hans verk och varit synliga”. Men det blir ofta ingenting sagt om att skapelsen talar om Gud, om hans eviga makt och gudomlighet. Kyrkofadern Augustinus sa i en predikan: ”Jag kan inte visa dig min Gud, men jag kan visa dig hans verk. Genom honom har allting blivit till. Han som är utan början har skapat världen i dess ungdomliga friskhet. Han som är evig har skapat tiden. Han som är oföränderlig har skapat rörelsen. Se hans verk och lova dess upphovsman”. Låter man skapelsen och naturen vittna om den ende Guden är man på väg mot den bakomliggande frågan. Att bara i predikan tala om skapelsen utan att tala om hur den vittnar om Guds majestät är väldigt tunt. Men det är klart att nosar man på Guds Ord som skapat allting går man emot vad folk tycker och om. Och steget mellan Ordet och skapelsen är inte långt.

Förbindelsen mellan skapelse och inkarnation och Jesus är Ordet. Genom Ordet skapades allting. Ordet var i Jesus, sann Gud och sann människa. Predikar man om skapelsen kan man inte undgå att tala om Jesus, det gudomliga Ordet genom vilket allting är till. Varför hör vi för det mesta så sällan om detta stora sammanhang som ger mening åt skapelsetanken. Det är ju inte bara en fråga om klimatförändringar. Man kan hämta många goda tankar om detta genom t ex Olivier Clément och hans bok ”Källor” (Den kristna spiritualitetens ur sprung). Det är inte först nu som Kristi kyrka talar om skapelsen. Det har man gjort i alla tider. Citaten från kyrkofäderna ger verkligen tron näring. Clément skriver ”Den som skådar kan liksom analfabeten klara sig utan böcker. I sin oändliga subtilitet och känslighet talar det skapade till honom utan uppehåll om Gud. ´Allting är ert. Men själva tillhör ni Kristus, och Kristus tillhör Gud´, 1Kor 3:23. Skapelsen är inte tyst. ”Himlen förkunnar Guds härlighet, himlavalvet vittnar om hans verk. Dag talar därom och natt undervisar natt…” Psalt 19:2f. Detta påminner om ett munkord ”En av den tidens vise kom till den rättfärdige Antonios och frågade honom: Fader, hur kan ni vara så lycklig när ni inte har tillgång till böckernas tröst? Antonios svarade: min bok, o filosof, är tingens natur, och när jag vill läsa Guds ord har jag alltid den boken inför mig” (Evagrios av Pontos.) Eller ”du ser solen. Tänk på honom som är världens ljus, dold av mörker. Du ser träden och deras grenar, som bär nya löv varje år. Tänk på honom som drar allting till sig, upphöjd på träet. Du ser stenarna och klipporna. Tänk på stenen i trädgården som tillslöt graven. Den rullades undan och graven har sedan aldrig blivit tillsluten”.

 Så kan vi möta Ordet i de heliga skrifterna, men också i skapelsen för skapelsen har kommit till genom Ordet. Och båda vittnar om den Ende och hans Ords makt.

Det finns så mycket som måste vara med i vår kyrkas ensidiga predikan om skapelsen och hur man vårdar den. Vet man vad Ordet står för i Bibeln och i vår bästa teologi då öppnar tron på Skaparen och hans skapelse och hans människoblivande nya vidder, för det är ju Ordet Kristus vi är satta att predika.

Reducerad teologi

När man sitter handikappad i sitt hus försöker man genom olika media få en aning om vad som är aktuellt t ex i vår kyrka och i olika stift och församlingar. Det betyder att det är en begränsad kunskap man har om vad som rör sig i olika sammanhang. Kyrkans Tidning ger väl en och annan glimt av vilka frågor som är aktuella och vad man försöker samla krafterna till. Fortbildningarnas program för prästerna antyder att det är ett område som är viktigast nu, och det är skapelsen, vårt ansvar för den skapelse som vi fått att förvalta. Många gånger tycks detta vara det centrala budskapet i predikningar. Både praktiskt och teologiskt skrivs det om detta tema som hör till den första trosartikeln: ”vi tror på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare”. Detta är givetvis en grundsten i vår tro. För aposteln Paulus uppenbarade Gud sig i naturen till viss kunskap, Rom 1:20 ”Ty allt sedan världens skapelse har hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomlighet, kunnat uppfattas i hans verk och varit synliga”. Men det blir ofta ingenting sagt om att skapelsen talar om Gud, om hans eviga makt och gudomlighet. Kyrkofadern Augustinus sa i en predikan: ”Jag kan inte visa dig min Gud, men jag kan visa dig hans verk. Genom honom har allting blivit till. Han som är utan början har skapat världen i dess ungdomliga friskhet. Han som är evig har skapat tiden. Han som är oföränderlig har skapat rörelsen. Se hans verk och lova dess upphovsman”. Låter man skapelsen och naturen vittna om den ende Guden är man på väg mot den bakomliggande frågan. Att bara i predikan tala om skapelsen utan att tala om hur den vittnar om Guds majestät är väldigt tunt. Men det är klart att nosar man på Guds Ord som skapat allting går man emot vad folk tycker och om. Och steget mellan Ordet och skapelsen är inte långt.

Förbindelsen mellan skapelse och inkarnation och Jesus är Ordet. Genom Ordet skapades allting. Ordet var i Jesus, sann Gud och sann människa. Predikar man om skapelsen kan man inte undgå att tala om Jesus, det gudomliga Ordet genom vilket allting är till. Varför hör vi för det mesta så sällan om detta stora sammanhang som ger mening åt skapelsetanken. Det är ju inte bara en fråga om klimatförändringar. Man kan hämta många goda tankar om detta genom t ex Olivier Clément och hans bok ”Källor” (Den kristna spiritualitetens ur sprung). Det är inte först nu som Kristi kyrka talar om skapelsen. Det har man gjort i alla tider. Citaten från kyrkofäderna ger verkligen tron näring. Clément skriver ”Den som skådar kan liksom analfabeten klara sig utan böcker. I sin oändliga subtilitet och känslighet talar det skapade till honom utan uppehåll om Gud. ´Allting är ert. Men själva tillhör ni Kristus, och Kristus tillhör Gud´, 1Kor 3:23. Skapelsen är inte tyst. ”Himlen förkunnar Guds härlighet, himlavalvet vittnar om hans verk. Dag talar därom och natt undervisar natt…” Psalt 19:2f. Detta påminner om ett munkord ”En av den tidens vise kom till den rättfärdige Antonios och frågade honom: Fader, hur kan ni vara så lycklig när ni inte har tillgång till böckernas tröst? Antonios svarade: min bok, o filosof, är tingens natur, och när jag vill läsa Guds ord har jag alltid den boken inför mig” (Evagrios av Pontos.) Eller ”du ser solen. Tänk på honom som är världens ljus, dold av mörker. Du ser träden och deras grenar, som bär nya löv varje år. Tänk på honom som drar allting till sig, upphöjd på träet. Du ser stenarna och klipporna. Tänk på stenen i trädgården som tillslöt graven. Den rullades undan och graven har sedan aldrig blivit tillsluten”.

 Så kan vi möta Ordet i de heliga skrifterna, men också i skapelsen för skapelsen har kommit till genom Ordet. Och båda vittnar om den Ende och hans Ords makt.

Det finns så mycket som måste vara med i vår kyrkas ensidiga predikan om skapelsen och hur man vårdar den. Vet man vad Ordet står för i Bibeln och i vår bästa teologi då öppnar tron på Skaparen och hans skapelse och hans människoblivande nya vidder, för det är ju Ordet Kristus vi är satta att predika.