Archive for juni, 2009|Monthly archive page

Underligt dygn i Guatemala city

Jag  visste det när jag lämnade ElSalvador för att komma till Guatemala. Generalernas styre var ökänt men det gick att komma dit och uppmuntra de många förtryckta. Några som flytt ut i djungeln skulle jag få träffa. Det lilla flygplanet som man nog köpt  billigt i Europa var fullsatt, men allt verkade normalt. Efter landningen gick vi alla mot ankomsthallen. Jag lade märke till en man med prästskjorta som gick framför mig. Han hade en stor bibel i handen, en sådan som frikyrkopastorer ibland har. Antagligen trodde han att den skulle hjälpa honom igenom kontrollen som tull och militärer satt upp. Men icke! En tullare smög upp och tog in honom i ett specialrum. Sedan kom en annan och tog in mig. Jag reste alltid i Latinamerika iklädd biskopsskjorta. Av säkerhetsskäl trodde jag. I ett litet utrymme fick pastorn klä av sig helt – säkerligen för att trakassera. Mig sökte de  bara i fickor och  plastpåsar. Det tog en grundlig tid och jag kände mig helt utlämnad, med tankarna fulla av allt jag hört om regimen. Kristna som inte var  extremhögern läste för mycket i bibeln om frihet och befrielse.  De var farliga. Så var detta över. När jag kom ut var ankomsthallen  helt tom. Ingen människa syntes till. Mitt på golvet stod EN väska, tack  – den var min .

Vid utgången mötte mig ambassadören. Han skulle möta mig, en biskop var i alla fall en officiell person. Naturligtvis var han oroad över dröjsmålet. Han körde mig omedelbart till en plats där det katolska biskopsmötet samlats. Ärkebiskopen tog mig med till en trädgård där vi kunda tala helt ostört. Biskoparna var verkligen påpassade och försöken att bilda en juridisk kommitté för att granska alla övergrepp gick inte att genomföra. Detta i motsats till ElSalvador där en sådan gjort stor nytta. Bakom biskoparna stod folket men situationen var inte lätt med 10.000 änkor. Vad hade hänt med männen? Ärkebiskopen var mycket oroad för sitt folk

Sedan åkte vi till ett nunnekloster för samtal med flyktingar uppe från bergen. Kanske var de mer än 20.000 som gömde sig och ofta fick flytta omkring för soldaternas härjningar däruppe i norra delen av landet. men det var inga nedslagna och modlösa männisor jag mötte. Frimodiga i sin tro,läste sina biblar och bad mycket. Det är konstigt att de mest förföljda är de mest frimodiga! Alla möten med dessa flyktingar skedde i nunnekloster. Klostren var på något sätt fredade områden. Fast ibland måste vi kryssa oss fram i trafiken för att kolla att vi inte  var förföljda. Jag måste beundra dessa nunnor som vågade så öppet och fräckt visa var de stod i samhället, att vara nunna var inte bara att gömma sig i klostret. De bekände sin tro i handling . Orolig behövde jag  inte vara bland sådana kristna. Det är svårt i vår tid här hemma att bli utsatt för misstro och kritik och vågar man säga att man vill leva efter vad Herren uppenbarat i sitt Ord då är man  i det officiella inte mycket värd.

Men ibland kan man vinna uppskattning. Mediabolaget Z hade för en del år sedan instiftat ett pris på 5o.000 kronor till konstnärer eller sådana som utmärkt sig. Jag visste inte om detta pris. Men den  natten klockan 2 ringde telefonen i  mitt hotellrum och på en knastrig linje sa någon att det var telefon  från Sverige. Att det snurrade runt i huvudet var inget förvånansvärt. Jag hade inga som heslt föraningar om att något hänt i Sverige och släppte fram samtalet. En glad röst förkunnade att jag vunnit halva Z-priset. Juryn  ville att jag omedelbart skulle sätta mig på flyget hem. Omöjligt  – svarade jag i min sömndruckenhet. Jag har flera viktiga möten, även om man bjuder på resan. ”Du kan väl gå och ta emot priset?! ” sa jag till hustrun.  Vilket hon gjorde tillsammans med min dotter Elisabeth och hennes ma n.   De fick en riktig lyxkväll i Stockholm. När jag kom hem kunde jag läsa juryns motivering till piset:

 ”För modet att stå ensam. För styrkan att stå emot. För viljan att stå kvar.”

När jag kom till flygplatsen för hemfärd blev det jordbävning så att hela flygterminalen skakade. Jag gjorde som man ska göra – rusade till en stor dörr och ställde  mig under dörrposten. Ifall det rasade – alltid något skydd. Det hade jag lärt mig i Lima i Peru, där det var små  jordbävningar ständigt.

Orden från Z-juryn skulle jag vilja ge er allesammans som bekänner sig till Kristus i   denna onda tid. Så kan eftermälet få bli för  många av er. Mod att stå ensamma, där det behövs. Styrka att stå emot all sekulariserad teologi. Ha viljan att stå kvar  bland det bekännande  Kristusfolket.

+Bertil

Annonser

Apostolisk

Apostolisk är ett ord som för mig blir alltmer viktigt. Jag tänkte väl i början av min  biskopstjänst inte så mycket på det ordet annat än i  samband med ordet succession. Men när jag blev mer bekant med min företrädare så började han möta mig med  hälsningsorden ”min käre apostoliske broder”. Jag hade inte hört en sådan hälsning förut men tänkte att det var något  speciellt för Giertz . Under våra samtal om vår kyrka började jag förstå att han med sin hälsning ville understryka vikten av att vi stod på samma bekännelsegrund. Kanske vi kan använda den termen när vi vet att vi möter en syster eller broder som står på sammagrund. Apostolisk betyder så som apostlarna lärt. Jesus hade själv utsett dem. Efter en natt i bön uppe på berget i ensamheten med Gud  samlade han sina lärjungar ”och bland dem valde han ut tolv, som han kallade  apostlar”, Luk 6:13. Dessa fick sedan vara med honom dag och natt på alla hans vandringar i Galiléen och Judéen. Vilka kunde mer än de minnas hans undervisning och genom den helige Ande förstå vad han menat när de efter hans uppståndelse började sätta samman hans lära. För den första kyrkan var det därför naturligt att tala om detta för att citera aposteln Paulus ord ”ni har fogats in i den byggnad som har apostlarna och profeterna till grund och Kristus Jesus själv till hörnsten”, Efes 2:20.

I den nicenska trosbekännelsen säger vi ”en enda helig, allmännelig och apostolisk kyrka”. Men svenska kyrkan har så allvarligt avlägsnat sig från det apostoliska, vad apostlarna lärt nu senast ifråga om äktenskapet att jag inte längre kan kalla vår kyrka för apostolisk. Apostlaämbetet har förändrats, man lär hur som helst, Guds Ord som term hör man bara talas om  bland somliga, kan leda till kritik från kyrkans ledare och de s.k. lokala kyrkopolitikerna. Man kan för några silverpengar bli utköpt.

Men det går inte att bortförklara vad apostlarna lärt eller att det apostoliska inte skulle vara vägledande för kyrkan i alla tider. Det går ju att läsa vad apostlarna lärt utan att man använder konstlade utläggningsmetoder. Inte bara Jesus får många nya ansikten dessa dagar och vad apostlarna lärt byter man lätt ut mot nya moderna tankar som passar flertalet. Det är ju folket och flertalet som betämmer vad kyrkan skall lära. Trots alla dessa nyheter på trons vägar idag vill jag säga att det enda hållbara för framtidens kyrka är att den förblir och kraftfullt undervisar om det som är apostoliskt. ”Mina kära apostoliska bröder och trossyskon. Låt oss hålla ut i  vår bekännelse”.

+Bertil

Tystnadens orsak

När datorn plötsligt lägger av, bredbandet inte tar emot blir tystnaden bedövande. Jag hade hoppats slippa dessa tekniska misslyckanden när jag nu för tre dagar sedan fick återvända hem. Ja, nästan tre månaders sjukhus med allt vad detta har inneburet tycks nu vara slut. Jag har fått komma hem, inte bara för att sjukhuset stängde för semester utan för att jag skall kunna klara mig själv med stor insats av Eva.

Tack alla ni som skrivit på min blogg under den sista månaden. Jag kan inte svara alla, en del med besvärliga frågor. Men tack för alla tecken på vänskap och gemenskap i vår tro på den ende Herren, Kristus Jesus. När man fått prövas hårt som jag nu känner det blir det ännu tydligare vad det innebär att få ha Kristus som bärare. En del psalmer som jag inte närmare tänkt på förut har fått liv, som tex 252, sv psalmboken ”Hela vägen går han med mig…ger mig kraft i varje prövning…”. Detta är inte bara vacker poesi, det är verkligheten själv! Eller under en av mässorna i sjukhuskorridoren när prästen Bo gav mig det heliga sakramentet 394 ”Kläd dig själ i högtidskläder, när för nådens tron du träder…” Mitt i allt som händer i en sjkhuskorridor var Han där, verklighet.

Jag hoppas kunna kommentera vad som sker i kyrkan när jag fått bättre kontroll på tillvaron. Men det jag snappat upp genom pressen är förskräckande. Varje steg man tar i kyrkans ledning leder längre och längre bort från det som är Kyrkans grund -det Herren har uppenbarat i sitt Ord. Och de som vågar stå upp och bekänna sig till denna uppenbarelse får räkna med att bli kritiserad, ja inte bara det utan kanske mister sin tjänst, utköpt för att man vågar visa sitt kännetecken – vigd Herrens tjänare – VDM. En Guds Ords tjänare! Men mer om detta senare, deo volente.

Jag hoppas att min tystnad nu är bruten och att den tekniska delen fungerar. Till nästa gång allt gott från Herren !

+Bertil

Återkomst

Jag har varit tyst på min blogg ett par månader. Skälet känner nog en del redan. Amputation av höger ben blev nödvändigt. Från min nya utsiktspunkt – rullstolen – hälsar jag mina läsare välkomna åter. Innan jag skriver något om mitt öde vill jag tacka alla dem som under min långa och svåra sjukdomstid har bett för mig. Man talar ibland litet lättsinnigt om förbön som om det inte var så allvarligt. Men det skall jag säga er som läser mina tankar att det är ovärderligt att få nåden att många  ber för en. Man är kännbart buren när det är somvärst med värk som tar andan ur en. Att jag överlevt är ett under – det är Guds sak – men buren har jag varit varje dag. Jag kan bar säga er ett tack från hjärtat. Och glöm inte vilken kraft och kärlek som ligger i förbönen. Långt mer än man vanligen tänker.

Återkomst -ja,  men till ett annat liv. Allt blir annorlunda när man inte kan gå. Man får anpassa sig till ett annat liv. Som min läkare sa efter den sista operationen. Ligg inte och tänk på konstgjorda ben. Rullstolen skall vara din bäste vän. Och det har den blivit och det går riktigt bra. Jag är hemma på prov  ett dygn och det går bra. Om Gud vill stannar jag hemma resten av tiden. Jag är inte förbjuden att predika sittande. Det finns många fina förebilder för det. Så kanske vi någon gång får fira gudstjäst tillsammans igen.

Återkomst – till en kyrka som jag menar bara blir värre och värre, som går längre och längre från att vara apostolisk. För den som vill vara Kristus trogen behövs att försöka se en framtid. Uppgiften är nog att rusta sig tillsammans med andra grupper så att när den dagen kommer då fältet är upprivet,  det finns sådana som kan bygga vidare. Men mer om det senare. Det finns alltjämt församlingar där man kan bli rustad för en återkomst och det blir man också på OAS-möten, SSB kapitel osv.