Archive for oktober, 2008|Monthly archive page

Dela med sig

Hittar ibland någon bok i mitt bibliotek som jag inte läst sedan den publicerades. I går kom i min hand boken Gratia skriven av Gunnar Rosendal, 1977. Där mitt i det ordflöde som var så typiskt för f.Gunnar fann jag en berättelse som grep mig. Efterkrigstiden var svår för Tyskland, besegrade, hungriga, hemlösa, trashankar mötte man överallt, särskilt på järnvägsstationerna där resande kom från andra länder och hade mat med sig. f.Gunnar passerade Dusseldorf och satt med sin digra matsäck han fått av en holländsk biskop när han fick se perrongen full av de trasiga. ”Jag såg svälten i dessa ansikten och skammen över min rika resekost och min mätta välmåga slog mig hårt. Jag rusade in i min kupé tog all maten och delade ut den. En vild brutal trängsel uppstod utanför mitt fönster. Dock lyckades en liten flicka få två smörgåsar, som hon strax började äta. En färglös.grå, trött gammal kvinna, dock stark och energisk, kom fram till flickan för att skydda henne och hennes smörgåsar. Flickan blev varse henne och ropade:”Grossmutter, Grossmutter, siehe hier, schmecken sie doch” och räckte henne glädjestrålande den ena smörgåsen.” Farmor var väl lika hungrig som flickan men avstod. f.Gunnar kommenterar”Jag såg den ödmjuka heroism, som förde Kristus till försakelsen av all himmelsk härlighet till vår frälsning.” Lyssna till f.Gunnars hänförelse:”Kvinna din kärlek var stor. Jag böjer mig i djupaste vördnad över dina magra händer och kysser dem hänfört, hyllande, bävande inför din skönhet och storhet. …Du visade mig att Guds avbild icke gått förlorad helt och hållet.” Jag reste själv genom samma land vid samma tid och jag såg precis liknande människor vid samma station. Vi hade köpt morötter i Danmark som resekost. De mottogs med glädje av barntiggarna.

Dela med sig var en Kristustjänst förstod jag i Guatemala många år senare. Det kom en hälsning från det inre av detta land där många indianer var förtryckta  och utlämnade åt makthavarna. ”Det som har hjälpt vår tro är att ni svenska kristna har ställt upp för oss. Tänk att ni som lever så långt borta från oss, i ett land som vi inte ens vet var det ligger, offrar för vår skull. Nu vet vi att Kristus lever. Han lever i de kärlekens gärningar som han utför genom er”. En indianbonde på 70 år skrev till oss från samma område ”Fortsätt vänner och bröder att hjälpa oss. Vi kan intege ernågot tillbaka. Men det är många som håller på att dö. Vi saknar mat och medicin. Men v i lever ännu. Här i landet är livet hårt. Under korset…”

I dessa den värsta ekonomiska kristiden när många bland oss blir arbetslösa, kanske får lämna sina hus saknar framtidshopp och fler får söka sig till matutdelning är det kanske fel att skriva om att dela med sig. Men det är ju just i de värsta tiderna som vi måste upptäcka Lasarus vid porten. Men det är inte bara pengar det gäller. Snarare att ge något av sig själv åt någon annan. Tid är något mycket dyrbart i svenskars ögon. Man jäktar och ha inte tid för andra människor. Resultatet – familjer splittras, vänner glöms bort, gamla blir liggane bortglömda av sina barn. Man har inte tid. Att dela med sig av sin tid till andra är en viktig sak. Det kräver något av oss och Jesus har vissa krav på oss som vill kalla oss kristna. En bra medicin mot tidsnålhet är att dela med sig. Det ger mycket glädje och skapar en djupare dimension i livet. Den helige Franciscus uttrycker det på sitt sätt i sin  kända bön: ”Ty det är genom att ge, som man får, genom att förlåta som man blir förlåten, och genom att dö som man uppstår till det eviga livet”.

En nergrävd Bibel

Fick ett brev att Theofil i Lund måste flytta. Man har inte fått tillräckligt med respons. Det är synd. Ett så fint bibliotek. Och en så fin målsättning: utvecklas som teologer och växa som kristna i tro på Jesus Kristus. Kan det möjligen vara så att en förening med mottot: ”Tilliten till Guds Ord har varit en ledstjärna…” i dagens kyrka knappast är attraktiv? inte ens bland teologie studeranden? Eftersom erfarenheten säger att ingen väckelse eller andlig förnyelse sker utan en tillit till Guds Ord så finns där en förklaring till den kraftigt nedgående kurvan i Svenska kyrkan när det gäller deltagare i huvudgudstjänsterna. Finns det i kyrkans historia någon andlig förnyelse byggd på liberalteologi och liberal bibeltro?  Där det idag växer bland kristna I vårt land så är det där man lyssnar helhjärtat till Bibeln och inte plockar fram ur den bara det som passar in i dagens sekularisering. Den första trosartikeln om skapelsen är populär och det är i många fall det centrala. Det möter aldrig någon kritik från världens barn. Men hur är det med andra artikeln om försoningen och den tredje om Anden som skapar förnyelsen i själarnas värld?

Kanske är det litet ensidigt av mig att ofta hänvisa till mina erfarenheter från länderna i Latinamerika, men det var där jag på nytt förstod att öppnade biblar blev till välsignelse i de många gånger svåra situationer man där levde i. Den katolska kyrkans nuntie i Guatemala sa till mig: Folket här i landet läser sin Bibel om de har någon.  Det finns folk som svälter för att få råd att köpa en Bibel. Händer det i ert land också, frågade han. Jag tror inte att någon prioriterar i sina inköp en Bibel, svarade jag. Jag tror inte det hade lönat sig att berätta för honom om min rika kyrka där alla kunde få en Bibel. Inte heller att jag läst i en tidning att sopåkarna i Eskilstuna hade klagat över alla biblar de fann i soporna efter konfirmationerna. Sopåkarna tyckte det var pinsamt. Nuntien hade nog inte förstått. Visst finns det en hel del som läser sin Bibel i vårt land men antalet minskar och därmed försvagas vår kyrka. Men man ser att där det ges en biblisk predikan där samlas folk. Men detta är inget nytt. Jag minns en diskussion på kristna journalistklubben i Stockholm för en del år sedan. Ingemar Ström vädrade sin pessimism när det gällde bibelläsning.  Ibland vore det lika bra att folk inte läste sin Bibel, tror jag att han till slut sa. ”Det kan leda till en mängd problem i församlingarna!”

Jag minns från en resa i Etiopien på den tiden landet var i kommunistisk regi att de kristna kunde ha det vädigt svårt. Mannen från en liten by berättade att han en dag blev arresterad av den lokala polisen. Någon hade tjallat och sagt att han hade ett farligt vapen hemma hos sig. De gjorde husrannsakan man fann ingenting. De tog med honom för förhör. Han förstod ingentging. Han hade aldrig i sitt liv ägt något farligt vapen.  Efter tre dagar och tre sömnlösa nätter slog det honom. Var det hans Bibel det gällde? Han bekände att han läste den och att den fanns hemma hos honom. Vid en kontroll visade det sig att tjallaren ville sätta fast honom och visste att bibelläsning var mycket misstänkt. Samma sak mötte jag i ElSalvador, uppe i bergen där gerillakriget pågick för fullt. Några pojkar som vi slussade ut ur det farliga området på ett lastbilsflak berättade att militären ansåg att de kristna som läste Bibeln läste i en bok som kunde användas i gerillakrigföring. Bibeln var ett farligt vapen.

När jag läser mina anteckningar från resorna tvivlar jag på att det är sant det jag skrivit. Men den fromme indian jag talade med i ett kloster i Guatemala försäkrade att när det var som värst vågade man i byarna inte ha sin Bibel framme. Man la den i en plastpåse och grävde ner den. Sedan gick man dit när det var lugnt och läste Guds Ord. Jag frågar mig om man måste hotas till döden innan man inser att Kristus i Bibeln är ljus och sanning. Vad skall hända hos oss innan folk begriper att vi behöver den vägledning som Gud ger i sitt Ord?

Änglar finns dom?

På söndag är det den helige Mikaels dag. Evangeliebokens överskrift är ”Änglarna”. Jag hoppas att de som predikar vågar tala om änglarna som verkliga varelser. Definitionen på änglarna är visserligen vag. Den gamla katekesen från 1878 säger bara ”Änglarna äro andar, som av Gud i begynnelsen skapades och begåvades med vishet och helighet, kraft och salighet, att de skulle i evighet lova Gud och uträtta hans befallningar”.  Därför ser man dem inte men de uträttar det Gud vill. Och det kan man få erfara.

För många kanske änglarna bara är för barnen och man citerar gärna Jesu ord om ”de små” vars ”änglar i himlen alltid ser min himmelske Faders ansikte”. Men ”de små” är inte bara barnen utan kan stå för alla kristna som är Guds barn oavsett ålder. För mig är inte änglarna bara sådant som man inte ser eller märker. När jag var 4 år bodde jag med min familj tillsammans med  några morbröder. De var fisketokiga och jag blev väldigt intresserad av att följa med dem ut i båten på sjön Mjörn. De var snälla men ibland ville de inte ta mig med. Det tog mig hårt. Vi bodde vid strandkanten med egen brygga som gick ut på djupt vatten. Jag älskade att ligga på magen på bryggan och titta på alla småfiskar som sam under den.

En gång fick jag stanna på land och blev strängt tillsagd när de rodde ut för fisket att genast gå stigen upp till huset och till mamma. Det var djupt vatten vid träbryggan som vilade på stora pålar som slagits ner i sjöbottnen. Den morgonen minns jag fortfarande efter snart 80 år. Det var kyligt och jag hade en liten rock på mig, den finns på ett fotografi som jag har kvar. Den hade ett skärp med knäppknappar. Trots stränga tillsägelser gick jag inte hem utan la mig på bryggan och tittade på fiskarna. Jag vet inte hur det gick till. Men jag glömmer inte det jag upplevde. Plötsligt var jag i vattnet. Ensam och ingen att ropa på hjälp till. Jag har ett bestämt synintryck av det egendomliga ljus som det blev under vattnet när huvudet kom under vattnet och jag såg ovanför mig vattenytan som var solbelyst. Jag minns att jag instinktivt slog armarna om en av pålarna som höll upp bryggan. På något sätt lyckades jag hasa mig uppför pålen och upp på bryggan. Fortfarande ofattbart för mig hur det gick till. Men skärpet hade fastnat på någon av de grova spikarna på pålen under vattnet. En mor har känningar när hennes barn är i fara sägs det. Min mamma har berättat hur orolig hon plötsligt blev och rusade ner mot bryggan. På stigen mötte hon en dyblöt pojke och hon frågade näturligtvis ”Vad har du gjort? Du är ju dyblöt!”  Hon mindes så väl vad jag svarade: ”Mamma, jag ramlade i. Men en ängel hängde mig på en spik så att jag kunde klättra upp”. Efter ytterligare frågor stod det klart för henne att skärpet på den lilla kappan hade fastnat på en av spikarna på pålen.  Det var inte ett svar jag räknat ut. Det kom helt spontant.

Den historien har betytt mycket för mig. Gett mig trygghet i många underliga händelser i livet. Det fanns en mening, en uppgift för mig i livet. Finns det änglar? En märklig bok som bara handlar om änglar och alla möjliga utsagor från påvar och helgon och vanliga människor som sagt sig tro på skyddsänglar, Georges Huber, ”Min ängel skall gå framför dig”, 1984.  En historia berättar han t ex om en präst i Paris som gick en gång på en av de fattigas gata och fick se en gammal kvinna böjd av hårt arbete. Han brukade hälsa på alla han mötte och gjorde så med henne. ”God dag!” Hon svarade: ”God dag kyrkoherden med sällskap!” Han blev förvånad och sa ”Med sällskap? Jag är ju ensam.” – ”Men er skyddsängel då? Är han inte med?” Prästen skämdes men blev glad för att bli påmint om sin skyddsängel. Det är lätt att glömma en osynlig.

Glömmer vi också vår skyddsängel? Jag har sedan barnsben fått lära mig att be den  bön  som katekesen föreslår som morgon – och aftonbön. Så plötsligt fick jag se i Bekännelseskrifterna den ursprungliga formen av dessa Luthers böner. Den sista bönen i båda fallen säger ”Ty jag befaller mig, min kropp och själ och allt i dina häner. Din helige ängel vare med mig så att den lede fienden inte får någon makt över mig. Amen.” En koll i 1878 års katekes visar att de orden har uteslutits i officiella versionen. Intressant fråga: varför tog man bort dem? Ibland talar man t o m i dagsprerssen om änglarna när någon kommit undan dödsfara. Hon hade ”änglavakt”. En välsignad Mikaelidag!