Archive for augusti, 2009|Monthly archive page

Läronämnden i Kyrkomötet

Efter att ha läst Läronämndens yttrande i äktenskapsfrågan måste jag tillstå att det måste vara något sjukt när man måste försvara sina åsikter med långa haranger som bara leder till en slutsats: vi gör som vi tycker även om Bibeln har en annan åsikt. Hör här på detta försvar för en sjuk sak: kristen etik är grundad på erfarenhetsargument alltid  i dialog med den bibliska uppenbarelsen. En dialog har man med möjlighet att göra som man själv tycker. Min kristna etik bygger alltså inte på vad Herren lär i sitt Ord utan efter en dialog med bibeln på min erfarenhet. Det betyder att Bibeln inte ger några klara besked i frågan om enkönade äktenskap. Man säger i yttrandet att vi lever 2 000 år efter de bibliska texterna och därför måste man tolka dem i ljuset av vad vi tycker i allmänhet idag. Men vad är det då som slår ut orden i GT om skapelsen av man och kvinna och Jesus hänvisning till just denna Guds skapelse? Jo kärleksbudet. Det är då inte klara besked. Det budet kan tolkas precis hur som helst. Det som passar ibland bygger på kärleken till nästan. I en annan situation tycker man att raka  motsatsen är kärleken till nästan. Skall man tolka bibeltexter får man nog börja med att först tolka kärleksbudet. Underligt att det dunkla skall tolka det klara i de bibliska texterna!

Man kan fråga sig om utbytet av ordet äktenskap mot ”persongemenskap” är något annat än att undvika det vanliga kristna sättet att uttrycka sig – ett äktenskap mellan man och kvinna. Enkelt sätt av en Läronämnd att trolla bort en sak för att få fram en annan. Jag har sällan läst ett så uselt dokument som Läronämndens yttrande i frågan om enkönade ”persongemenskaper”.  Jag förstår att man tror sig veta vad Gud sagt och inte vill höra vad som varit den allmänneliga kyrkans tro i alla århundraden och då måste man ha många sidor av bortförklaringar för att komma fram till det man själv vill höra. Ingenting att förvåna sig över att man skriver att ekumeniken inte är något allvarligt problem. Det gäller idag vad som är Guds vilja i vår situation! Och vad det är vet bara Svenska kyrkans läronämnd utan att höra vad de andra kyrkorna lär och säger. I allt detta var det intressant att få veta att den kommitté som presenterat utlägningen av de bibliska texterna för Läronämndens yttrande aldrig sammanträdde utan allt skedde via E-mail. Bekvämast så naturligtvis!

Med glädje läser jag vissa reservationer där man verkligen försöker visa svagheten i yttrandet. Det finns ändå några i kyrkans ledning som ser och förstår. Annars är det mycket mörker i den  officiella kyrkan. Det är underbart att i samma ögonblick höra om hur den herlige Ande verkar i många grupper i vår kyrka där man fortfarande vill höra vad Gud uppenbarat i sitt Ord. Dessa andliga rörelser visar på framtidens kyrka som vet vilken grund den skall stå på. Var den verkliga kyrkan idag finns kan man fundera mycket över.

Jag förvånas numera aldrig över vad denna kyrka säger eller hur den handlar. Att man förr gått profanpolitikens ärenden vet vi men nu när kyrkan skulle vara fri är man helt bunden till vad politikerna bestämt i Riksdagen. Om inte Gud placerat mig här i denna kyrka hade jag för länge sedan lämnat den åt sitt öde. Men nu är jag satt här och min förklaring till detta finns skriftligen i nästa OAS-blad. Den som vill veta kan läsa där under rubriken vara kvar eller lämna.

+Bertil

Reducerad teologi

När man sitter handikappad i sitt hus försöker man genom olika media få en aning om vad som är aktuellt t ex i vår kyrka och i olika stift och församlingar. Det betyder att det är en begränsad kunskap man har om vad som rör sig i olika sammanhang. Kyrkans Tidning ger väl en och annan glimt av vilka frågor som är aktuella och vad man försöker samla krafterna till. Fortbildningarnas program för prästerna antyder att det är ett område som är viktigast nu, och det är skapelsen, vårt ansvar för den skapelse som vi fått att förvalta. Många gånger tycks detta vara det centrala budskapet i predikningar. Både praktiskt och teologiskt skrivs det om detta tema som hör till den första trosartikeln: ”vi tror på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare”. Detta är givetvis en grundsten i vår tro. För aposteln Paulus uppenbarade Gud sig i naturen till viss kunskap, Rom 1:20 ”Ty allt sedan världens skapelse har hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomlighet, kunnat uppfattas i hans verk och varit synliga”. Men det blir ofta ingenting sagt om att skapelsen talar om Gud, om hans eviga makt och gudomlighet. Kyrkofadern Augustinus sa i en predikan: ”Jag kan inte visa dig min Gud, men jag kan visa dig hans verk. Genom honom har allting blivit till. Han som är utan början har skapat världen i dess ungdomliga friskhet. Han som är evig har skapat tiden. Han som är oföränderlig har skapat rörelsen. Se hans verk och lova dess upphovsman”. Låter man skapelsen och naturen vittna om den ende Guden är man på väg mot den bakomliggande frågan. Att bara i predikan tala om skapelsen utan att tala om hur den vittnar om Guds majestät är väldigt tunt. Men det är klart att nosar man på Guds Ord som skapat allting går man emot vad folk tycker och om. Och steget mellan Ordet och skapelsen är inte långt.

Förbindelsen mellan skapelse och inkarnation och Jesus är Ordet. Genom Ordet skapades allting. Ordet var i Jesus, sann Gud och sann människa. Predikar man om skapelsen kan man inte undgå att tala om Jesus, det gudomliga Ordet genom vilket allting är till. Varför hör vi för det mesta så sällan om detta stora sammanhang som ger mening åt skapelsetanken. Det är ju inte bara en fråga om klimatförändringar. Man kan hämta många goda tankar om detta genom t ex Olivier Clément och hans bok ”Källor” (Den kristna spiritualitetens ur sprung). Det är inte först nu som Kristi kyrka talar om skapelsen. Det har man gjort i alla tider. Citaten från kyrkofäderna ger verkligen tron näring. Clément skriver ”Den som skådar kan liksom analfabeten klara sig utan böcker. I sin oändliga subtilitet och känslighet talar det skapade till honom utan uppehåll om Gud. ´Allting är ert. Men själva tillhör ni Kristus, och Kristus tillhör Gud´, 1Kor 3:23. Skapelsen är inte tyst. ”Himlen förkunnar Guds härlighet, himlavalvet vittnar om hans verk. Dag talar därom och natt undervisar natt…” Psalt 19:2f. Detta påminner om ett munkord ”En av den tidens vise kom till den rättfärdige Antonios och frågade honom: Fader, hur kan ni vara så lycklig när ni inte har tillgång till böckernas tröst? Antonios svarade: min bok, o filosof, är tingens natur, och när jag vill läsa Guds ord har jag alltid den boken inför mig” (Evagrios av Pontos.) Eller ”du ser solen. Tänk på honom som är världens ljus, dold av mörker. Du ser träden och deras grenar, som bär nya löv varje år. Tänk på honom som drar allting till sig, upphöjd på träet. Du ser stenarna och klipporna. Tänk på stenen i trädgården som tillslöt graven. Den rullades undan och graven har sedan aldrig blivit tillsluten”.

 Så kan vi möta Ordet i de heliga skrifterna, men också i skapelsen för skapelsen har kommit till genom Ordet. Och båda vittnar om den Ende och hans Ords makt.

Det finns så mycket som måste vara med i vår kyrkas ensidiga predikan om skapelsen och hur man vårdar den. Vet man vad Ordet står för i Bibeln och i vår bästa teologi då öppnar tron på Skaparen och hans skapelse och hans människoblivande nya vidder, för det är ju Ordet Kristus vi är satta att predika.

Reducerad teologi

När man sitter handikappad i sitt hus försöker man genom olika media få en aning om vad som är aktuellt t ex i vår kyrka och i olika stift och församlingar. Det betyder att det är en begränsad kunskap man har om vad som rör sig i olika sammanhang. Kyrkans Tidning ger väl en och annan glimt av vilka frågor som är aktuella och vad man försöker samla krafterna till. Fortbildningarnas program för prästerna antyder att det är ett område som är viktigast nu, och det är skapelsen, vårt ansvar för den skapelse som vi fått att förvalta. Många gånger tycks detta vara det centrala budskapet i predikningar. Både praktiskt och teologiskt skrivs det om detta tema som hör till den första trosartikeln: ”vi tror på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare”. Detta är givetvis en grundsten i vår tro. För aposteln Paulus uppenbarade Gud sig i naturen till viss kunskap, Rom 1:20 ”Ty allt sedan världens skapelse har hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomlighet, kunnat uppfattas i hans verk och varit synliga”. Men det blir ofta ingenting sagt om att skapelsen talar om Gud, om hans eviga makt och gudomlighet. Kyrkofadern Augustinus sa i en predikan: ”Jag kan inte visa dig min Gud, men jag kan visa dig hans verk. Genom honom har allting blivit till. Han som är utan början har skapat världen i dess ungdomliga friskhet. Han som är evig har skapat tiden. Han som är oföränderlig har skapat rörelsen. Se hans verk och lova dess upphovsman”. Låter man skapelsen och naturen vittna om den ende Guden är man på väg mot den bakomliggande frågan. Att bara i predikan tala om skapelsen utan att tala om hur den vittnar om Guds majestät är väldigt tunt. Men det är klart att nosar man på Guds Ord som skapat allting går man emot vad folk tycker och om. Och steget mellan Ordet och skapelsen är inte långt.

Förbindelsen mellan skapelse och inkarnation och Jesus är Ordet. Genom Ordet skapades allting. Ordet var i Jesus, sann Gud och sann människa. Predikar man om skapelsen kan man inte undgå att tala om Jesus, det gudomliga Ordet genom vilket allting är till. Varför hör vi för det mesta så sällan om detta stora sammanhang som ger mening åt skapelsetanken. Det är ju inte bara en fråga om klimatförändringar. Man kan hämta många goda tankar om detta genom t ex Olivier Clément och hans bok ”Källor” (Den kristna spiritualitetens ur sprung). Det är inte först nu som Kristi kyrka talar om skapelsen. Det har man gjort i alla tider. Citaten från kyrkofäderna ger verkligen tron näring. Clément skriver ”Den som skådar kan liksom analfabeten klara sig utan böcker. I sin oändliga subtilitet och känslighet talar det skapade till honom utan uppehåll om Gud. ´Allting är ert. Men själva tillhör ni Kristus, och Kristus tillhör Gud´, 1Kor 3:23. Skapelsen är inte tyst. ”Himlen förkunnar Guds härlighet, himlavalvet vittnar om hans verk. Dag talar därom och natt undervisar natt…” Psalt 19:2f. Detta påminner om ett munkord ”En av den tidens vise kom till den rättfärdige Antonios och frågade honom: Fader, hur kan ni vara så lycklig när ni inte har tillgång till böckernas tröst? Antonios svarade: min bok, o filosof, är tingens natur, och när jag vill läsa Guds ord har jag alltid den boken inför mig” (Evagrios av Pontos.) Eller ”du ser solen. Tänk på honom som är världens ljus, dold av mörker. Du ser träden och deras grenar, som bär nya löv varje år. Tänk på honom som drar allting till sig, upphöjd på träet. Du ser stenarna och klipporna. Tänk på stenen i trädgården som tillslöt graven. Den rullades undan och graven har sedan aldrig blivit tillsluten”.

 Så kan vi möta Ordet i de heliga skrifterna, men också i skapelsen för skapelsen har kommit till genom Ordet. Och båda vittnar om den Ende och hans Ords makt.

Det finns så mycket som måste vara med i vår kyrkas ensidiga predikan om skapelsen och hur man vårdar den. Vet man vad Ordet står för i Bibeln och i vår bästa teologi då öppnar tron på Skaparen och hans skapelse och hans människoblivande nya vidder, för det är ju Ordet Kristus vi är satta att predika.

Reducerad teologi

När man sitter handikappad i sitt hus försöker man genom olika media få en aning om vad som är aktuellt t ex i vår kyrka och i olika stift och församlingar. Det betyder att det är en begränsad kunskap man har om vad som rör sig i olika sammanhang. Kyrkans Tidning ger väl en och annan glimt av vilka frågor som är aktuella och vad man försöker samla krafterna till. Fortbildningarnas program för prästerna antyder att det är ett område som är viktigast nu, och det är skapelsen, vårt ansvar för den skapelse som vi fått att förvalta. Många gånger tycks detta vara det centrala budskapet i predikningar. Både praktiskt och teologiskt skrivs det om detta tema som hör till den första trosartikeln: ”vi tror på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare”. Detta är givetvis en grundsten i vår tro. För aposteln Paulus uppenbarade Gud sig i naturen till viss kunskap, Rom 1:20 ”Ty allt sedan världens skapelse har hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomlighet, kunnat uppfattas i hans verk och varit synliga”. Men det blir ofta ingenting sagt om att skapelsen talar om Gud, om hans eviga makt och gudomlighet. Kyrkofadern Augustinus sa i en predikan: ”Jag kan inte visa dig min Gud, men jag kan visa dig hans verk. Genom honom har allting blivit till. Han som är utan början har skapat världen i dess ungdomliga friskhet. Han som är evig har skapat tiden. Han som är oföränderlig har skapat rörelsen. Se hans verk och lova dess upphovsman”. Låter man skapelsen och naturen vittna om den ende Guden är man på väg mot den bakomliggande frågan. Att bara i predikan tala om skapelsen utan att tala om hur den vittnar om Guds majestät är väldigt tunt. Men det är klart att nosar man på Guds Ord som skapat allting går man emot vad folk tycker och om. Och steget mellan Ordet och skapelsen är inte långt.

Förbindelsen mellan skapelse och inkarnation och Jesus är Ordet. Genom Ordet skapades allting. Ordet var i Jesus, sann Gud och sann människa. Predikar man om skapelsen kan man inte undgå att tala om Jesus, det gudomliga Ordet genom vilket allting är till. Varför hör vi för det mesta så sällan om detta stora sammanhang som ger mening åt skapelsetanken. Det är ju inte bara en fråga om klimatförändringar. Man kan hämta många goda tankar om detta genom t ex Olivier Clément och hans bok ”Källor” (Den kristna spiritualitetens ur sprung). Det är inte först nu som Kristi kyrka talar om skapelsen. Det har man gjort i alla tider. Citaten från kyrkofäderna ger verkligen tron näring. Clément skriver ”Den som skådar kan liksom analfabeten klara sig utan böcker. I sin oändliga subtilitet och känslighet talar det skapade till honom utan uppehåll om Gud. ´Allting är ert. Men själva tillhör ni Kristus, och Kristus tillhör Gud´, 1Kor 3:23. Skapelsen är inte tyst. ”Himlen förkunnar Guds härlighet, himlavalvet vittnar om hans verk. Dag talar därom och natt undervisar natt…” Psalt 19:2f. Detta påminner om ett munkord ”En av den tidens vise kom till den rättfärdige Antonios och frågade honom: Fader, hur kan ni vara så lycklig när ni inte har tillgång till böckernas tröst? Antonios svarade: min bok, o filosof, är tingens natur, och när jag vill läsa Guds ord har jag alltid den boken inför mig” (Evagrios av Pontos.) Eller ”du ser solen. Tänk på honom som är världens ljus, dold av mörker. Du ser träden och deras grenar, som bär nya löv varje år. Tänk på honom som drar allting till sig, upphöjd på träet. Du ser stenarna och klipporna. Tänk på stenen i trädgården som tillslöt graven. Den rullades undan och graven har sedan aldrig blivit tillsluten”.

 Så kan vi möta Ordet i de heliga skrifterna, men också i skapelsen för skapelsen har kommit till genom Ordet. Och båda vittnar om den Ende och hans Ords makt.

Det finns så mycket som måste vara med i vår kyrkas ensidiga predikan om skapelsen och hur man vårdar den. Vet man vad Ordet står för i Bibeln och i vår bästa teologi då öppnar tron på Skaparen och hans skapelse och hans människoblivande nya vidder, för det är ju Ordet Kristus vi är satta att predika.

Ett otroligt tidsperspektiv

Tyvärr kunde jag inte komma till OASmötet i Borås. Men jag hade funderat mycket över vad jag skulla säga vid det tillfället. Hela programmet hade ju som tema – Jesus Kristus. Vad kan man säga efter att många talare redan hade talat om Jesus? Jesus är ju ett outtömligt ämne så något nytt kunde jag inte komma med. Men som så många gånger förr blev ett ord klart för mig. Det skulle jag tala om: ”han som är och som var och som kommer”, Uppb 1:8.

Dessa ord är som ett liturgiskt omkväde som återkommer ett par gånger i boken, kanske återspeglande ett stycke i den himmelska gudstjänst som Johannes upplevde i sina syner. Först kommer en erinran om att Jesus ”var”. I skapelsen och i hela Israels frälsningshistoria är Jesus med. Han var med hela tiden innan han kom till oss som Jesus från Nasaret. När han sedan gick hela vägen genom Palestina var det hans uppgift att undervisa, bota, förlåta, uppmuntra, trösta. Allt detta som i våra ögon och i vår tid är det grundläggande i vår tro. Hans lidande, hans korsfästelse och försoningsdöd hör till detta ”var”. Överallt där vi möter Jesus idag, i tron, i Ordet, i gudstjänsten, i sakramenten bär han detta ”var” med sig.

I uppståndelsen ändrades tempus från ”var” till ”är”. Nu är han vår levande och närvarande Frälsare. Han är hos oss som han lovat. Han är ”nära”. Detta senare var ämnet för min predikan i Vadstena vid högtidsdagens morgonmässa och den tänkte jag koppla över till. Det är ju det stora i vår tro att den inte bara talar om det förflutna, det som ”var” utan talar också om det som är här nu. Och när vi tar till oss Jesus här och nu får vi ta emot allt det han gjorde, det som var och som är grunden för vår tro.

Men det är inte bara ett historiskt perspektiv som är viktigt utan det gäller också nuet. Ett ljuvligt tidsperspektiv. Detta kommer särskilt fram i nattvardens  texter. I sakramentet är Jesus med och bär med sig allt han varit, gjort, lidit, dör för. Samtidigt är han den närvarande under bröd och vin och vatten. Det som varit och är nu möter vi där, då tiden inte skiljer åt utan förenar.  Tid och rum är aldrig något som hindrar Herren från att möta oss.

”och som kommer”. Framtidstempus – Johannes beskriver den himmelska gudstjänsten och där förenas all tid. Omkvädet återvänder och Treenigheten är är där för att ta emot all lovprisning. Och för Lammet gäller det att höra att han är ”värdig att ta emot makten, få rikedom och vishet och styrka och ära och härlighet och lovsång”. Så sammanfattas all tid i Jesus och hans kyrka.

När judarna firar påsk – åtminstone under två tusen år – har de också haft ett samlat tidsperspektiv. I Haggadan, liturgin, hänvisar man till vad Gud gjorde när han befriade folket från Egyptens slaveri. Samtidigt finns där ett ett framtidsperspektiv. Nu firar man påsk efter gamla traditioner och erinrar sig vad Gud gjort. Men man säger också ”nästa år i Jerusalem”. Det är deras hopp som väl syftar på att Gud upprättar Israel. Också där ser man hur tempus kopplas ihop, eftersom tid och rum  inte är avgörande för Gud.

Profeten Jesaja kommer ibland in på detta tema om Gud som sammanfattar all tid: ”Så säger Herren, Israels konung, han som friköper, Herren Sebaot: Jag är den förste, jag är den siste. Det finns ingen annan Gud än jag”,  44:6. Med de orden vill Herren uttrycka att han inte är begränsad. Så också i slutet av Uppb 22:13 ”Jag är A och O, den förste och den siste, början och slutet”.

Så hade jag tänkt tala om den ende Jesus Kristus. Men det får bli en annan gång, deo volente.

+Bertil