Apostolisk

Apostolisk är ett ord som för mig blir alltmer viktigt. Jag tänkte väl i början av min  biskopstjänst inte så mycket på det ordet annat än i  samband med ordet succession. Men när jag blev mer bekant med min företrädare så började han möta mig med  hälsningsorden ”min käre apostoliske broder”. Jag hade inte hört en sådan hälsning förut men tänkte att det var något  speciellt för Giertz . Under våra samtal om vår kyrka började jag förstå att han med sin hälsning ville understryka vikten av att vi stod på samma bekännelsegrund. Kanske vi kan använda den termen när vi vet att vi möter en syster eller broder som står på sammagrund. Apostolisk betyder så som apostlarna lärt. Jesus hade själv utsett dem. Efter en natt i bön uppe på berget i ensamheten med Gud  samlade han sina lärjungar ”och bland dem valde han ut tolv, som han kallade  apostlar”, Luk 6:13. Dessa fick sedan vara med honom dag och natt på alla hans vandringar i Galiléen och Judéen. Vilka kunde mer än de minnas hans undervisning och genom den helige Ande förstå vad han menat när de efter hans uppståndelse började sätta samman hans lära. För den första kyrkan var det därför naturligt att tala om detta för att citera aposteln Paulus ord ”ni har fogats in i den byggnad som har apostlarna och profeterna till grund och Kristus Jesus själv till hörnsten”, Efes 2:20.

I den nicenska trosbekännelsen säger vi ”en enda helig, allmännelig och apostolisk kyrka”. Men svenska kyrkan har så allvarligt avlägsnat sig från det apostoliska, vad apostlarna lärt nu senast ifråga om äktenskapet att jag inte längre kan kalla vår kyrka för apostolisk. Apostlaämbetet har förändrats, man lär hur som helst, Guds Ord som term hör man bara talas om  bland somliga, kan leda till kritik från kyrkans ledare och de s.k. lokala kyrkopolitikerna. Man kan för några silverpengar bli utköpt.

Men det går inte att bortförklara vad apostlarna lärt eller att det apostoliska inte skulle vara vägledande för kyrkan i alla tider. Det går ju att läsa vad apostlarna lärt utan att man använder konstlade utläggningsmetoder. Inte bara Jesus får många nya ansikten dessa dagar och vad apostlarna lärt byter man lätt ut mot nya moderna tankar som passar flertalet. Det är ju folket och flertalet som betämmer vad kyrkan skall lära. Trots alla dessa nyheter på trons vägar idag vill jag säga att det enda hållbara för framtidens kyrka är att den förblir och kraftfullt undervisar om det som är apostoliskt. ”Mina kära apostoliska bröder och trossyskon. Låt oss hålla ut i  vår bekännelse”.

+Bertil

Annonser

Tystnadens orsak

När datorn plötsligt lägger av, bredbandet inte tar emot blir tystnaden bedövande. Jag hade hoppats slippa dessa tekniska misslyckanden när jag nu för tre dagar sedan fick återvända hem. Ja, nästan tre månaders sjukhus med allt vad detta har inneburet tycks nu vara slut. Jag har fått komma hem, inte bara för att sjukhuset stängde för semester utan för att jag skall kunna klara mig själv med stor insats av Eva.

Tack alla ni som skrivit på min blogg under den sista månaden. Jag kan inte svara alla, en del med besvärliga frågor. Men tack för alla tecken på vänskap och gemenskap i vår tro på den ende Herren, Kristus Jesus. När man fått prövas hårt som jag nu känner det blir det ännu tydligare vad det innebär att få ha Kristus som bärare. En del psalmer som jag inte närmare tänkt på förut har fått liv, som tex 252, sv psalmboken ”Hela vägen går han med mig…ger mig kraft i varje prövning…”. Detta är inte bara vacker poesi, det är verkligheten själv! Eller under en av mässorna i sjukhuskorridoren när prästen Bo gav mig det heliga sakramentet 394 ”Kläd dig själ i högtidskläder, när för nådens tron du träder…” Mitt i allt som händer i en sjkhuskorridor var Han där, verklighet.

Jag hoppas kunna kommentera vad som sker i kyrkan när jag fått bättre kontroll på tillvaron. Men det jag snappat upp genom pressen är förskräckande. Varje steg man tar i kyrkans ledning leder längre och längre bort från det som är Kyrkans grund -det Herren har uppenbarat i sitt Ord. Och de som vågar stå upp och bekänna sig till denna uppenbarelse får räkna med att bli kritiserad, ja inte bara det utan kanske mister sin tjänst, utköpt för att man vågar visa sitt kännetecken – vigd Herrens tjänare – VDM. En Guds Ords tjänare! Men mer om detta senare, deo volente.

Jag hoppas att min tystnad nu är bruten och att den tekniska delen fungerar. Till nästa gång allt gott från Herren !

+Bertil

Återkomst

Jag har varit tyst på min blogg ett par månader. Skälet känner nog en del redan. Amputation av höger ben blev nödvändigt. Från min nya utsiktspunkt – rullstolen – hälsar jag mina läsare välkomna åter. Innan jag skriver något om mitt öde vill jag tacka alla dem som under min långa och svåra sjukdomstid har bett för mig. Man talar ibland litet lättsinnigt om förbön som om det inte var så allvarligt. Men det skall jag säga er som läser mina tankar att det är ovärderligt att få nåden att många  ber för en. Man är kännbart buren när det är somvärst med värk som tar andan ur en. Att jag överlevt är ett under – det är Guds sak – men buren har jag varit varje dag. Jag kan bar säga er ett tack från hjärtat. Och glöm inte vilken kraft och kärlek som ligger i förbönen. Långt mer än man vanligen tänker.

Återkomst -ja,  men till ett annat liv. Allt blir annorlunda när man inte kan gå. Man får anpassa sig till ett annat liv. Som min läkare sa efter den sista operationen. Ligg inte och tänk på konstgjorda ben. Rullstolen skall vara din bäste vän. Och det har den blivit och det går riktigt bra. Jag är hemma på prov  ett dygn och det går bra. Om Gud vill stannar jag hemma resten av tiden. Jag är inte förbjuden att predika sittande. Det finns många fina förebilder för det. Så kanske vi någon gång får fira gudstjäst tillsammans igen.

Återkomst – till en kyrka som jag menar bara blir värre och värre, som går längre och längre från att vara apostolisk. För den som vill vara Kristus trogen behövs att försöka se en framtid. Uppgiften är nog att rusta sig tillsammans med andra grupper så att när den dagen kommer då fältet är upprivet,  det finns sådana som kan bygga vidare. Men mer om det senare. Det finns alltjämt församlingar där man kan bli rustad för en återkomst och det blir man också på OAS-möten, SSB kapitel osv.

Vilken Jesus skall vi ha?

Nu har det hänt igen. En amatör och skådespelare tror sig kunna arbeta fram den verklige Jesus. Att han skapar sin egen bild av Mästaren är alldeles uppenbart när man ser hur han behandlar det historiska material som finns. Nu kommer säkert många andra att recensera den nya Jesusboken och kritisera den. Därför avstår jag så här i början av några bloggar som jag skriver om de många förvirrade stigarna till Jesusgestalten som dykt upp under senaste decenniet. Fick i min hand alldeles nyligen en avhandling i NTs exgetik som handlar om Jesu ord om syndernas förlåtelse till den lame i Markus 2. Den bästa förståelsen av Jesu sätt att uttala förlåtelsen är att jämföra med några gestalter i det som kallas judiska angeologi. Jesu ord till den lame kan inte vara historiska. Utan han är målad i association till andligt påverkade människor av gudomlig dimension. I ett avsnitt skissar förf. några exempel på hur man tidigare försökt förklara Jesu auktoritet – att kunna tillsäga någon syndernas förlåtelse. Forskare har talat om honom som en som ville vara Messias, en som skulle bli Människosonen, Israels eskatologiske Överstepräst, en upprorsmakare, Elias redivivus, en profet, en karismatisk person, en besatt av Ande, en demonutdrivare, en kritiker av den kultiska religionen, en ödmjuk troende jude etc.

     Man kan fråga sig varför det trycks så många böcker av olika slag mer eller mindre vetenskapliga om Jesus just nu? Bengt Homberg menade i en artikel att det är som en spärr släppts. Man har ingen aktning längre för Jesus. Man kan säga vad som helst om Jesus. Som i fallet Da Vincikoden: han var gift och haft ett sexliv som kittlar tanken, att han avlat barn vars ättlingar är släkt med brittiskas kungahuset. Det är klart att journalister som ingenting vet om historisk forskning kastar sig över detta och många tjänar bra med pengar på all smörjan. Samma sak är det med Lena Einhorns bok om Jesus. Hon är inte så noga med vad Jesus sagt eller inte. För henne är det en nyupptäckt att Jesus var en profet men också en bedragare. Allt som är skrivet under de senaste 25 åren av exegetforskare kan hon hoppa över. Jesus, enligt hennes konspirationsteori, planerade Jesus tillsammans med romarna att göra korsfästelsen bara till en scen utan verklighet. Korsfästelsen var bara ett sätt för Jesus att gå vidare. Det sura vinet Jesus drack var ett bedövningsmedel som hjälpte honom att överleva timmarna på korset. Mer fantasi kan väl knappast en allvarlig förf. ha? När hon sedan blandar samman Paulus och Jesus tappar man helt intresset för hennes skriverier. Sanningen om Jesus finns tydligen i några hittillis okända skrifter och vad evangelierna säger är av mindre betydelse. Jesus-Paulus var en dubbelnatur, en skicklig bedragare (Bengt Holmbergs ord om hennes hypotes). Han vet att han ljuger när han säger att kristen tro står eller faller om Jesus uppstått, efter som han vet att han inte uppstått, (Holmberg).

   För inte så länge sedan presenterade en så anständig tidskrift Som National Geoographic Magazin en sensationell artikel om ett Judas evangelium som kyrkofäderna omnämnt men ingen sett förut. Historiskt sett är det värdelöst när det gäller den Jesus som startade kyrkan för snart 2000 år sedan. Det enda som tidskriften tog upp ur innehållet var inledningen till evangeliet. ”Den hemliga berättelsen om den uppenbarelse som Jesus gav i samtal med Judas Iskariot under en vecka, tre dagar innan han firade påsk”.  Sedan tror läsaren att sanningen nu kommer fram om Jesus. Men det blir bara en sak, nämligen att Jesus bad Judas att förråda honom. Ett slags tvärtom historia, där Judas var den ende upplyste lärjungen som hjälpte Jesus. Nyheter proklamerade journalisterna! Men man glömde den gnostiska miljön för texten. Varför fick Judas en sådan roll? Ett svar kan vara:  För gnostikerna som skapade en mängd evangelier och texter i mitten av 100-talet skall man läsa den bibliskla historien upp och ner för att få fram sanningen. Gud som skapade världen är den onde guden. Man behöver därför en annan som befriar människan från fångenskapen i okunnigheten om deras ursprung som är ljusvärlden, himlarymderna, eonerna. De andra lärjungarna gick vilse, den ende som fick veta sanningen var Judas som var den utstötte förrädaren enligt kyrkans lära. De elva gick vilse medan Judas blir läraren i hemligheterna som Jesus öppnat för honom. Denne Jesus kommer från de högsta eonerna i de gnostiska himlavåningarna.  Varför citerade jouranlisterna inte de  helt oförnuftiga idéerna om himlarymderna?  Därför att det skulle ingen vettig människa  kunna kalla för en utmaning till kristen tro? Det skulle inte gå att sälja!

Jag hinner inte mer denna gång men återrkommer deo volente i en ny blogg. Vi måste vara uppmärksamma på alla falsarier som cirkulerar kring Jesus. Vi måste rensa i påskhistorien.   BERTIL

En bro som förbinder det gamla med det nya

Ibland kommer tankar från två olika håll men de har egentligen samma budskap. Jag satt på ett OASmöte nyligen och lyssnade på en anglikansk biskop som talade om det nya samhället, både det globala och det lokala och som växt fram och förändrats under de senaste decennierna. I det gamla samhället var människor närmare varandra än de nu är. Man levde mer i en social gemenskap förr. Individualismen idag har gjort att människor lätt blir koncentrerade på sig själva. Var och en står sig själv närmast. Det betyder att vi står långt från varandra. Det stora intresset blir lätt vad som är bra för en själv utan tanke på vad som kan vara bra för andra. Det gör också att många kristna går egna vägar i trons frågor. Man är sig själv nog  gör som förre ärkebiskopen sa: tro vad du vill. Då blir gudstjänstgemenskapen lidande. Man ansluter sig inte som individ till den stora gruppen, församlingen och kyrkan vilket märks i gudstjänsten. Samtidigt har avståndet mellan människor krympt genom nya tekniska underverk. Gemenskapen mellan människor kan lika väl ske genom IT-tekniken som i gudstjänsten. Det som brukar vara ett tecken på kristen gemenskap – att man är tillsammans och delar varandras liv hör det gamla samhället till. Granne till den tanken är konsumismen som genomsyrar vårt samhälle. Som individ ska man ha det som alla andra har och gärna mycket. Resor, kläder, fester, sex och allt annat. Frågan är om det sätt som vi i vår kyrka firar gudstjänster och formerna för att föra ut evangeliet kan vara desamma nu som förr? Det var mycket tänkvärda saker denne biskop framförde, utsedd av ärkebiskopen av Canterbury för att analysera det nya samhällets villkor. Hans tankar finns på en länk som anges på OAS hemsida. Därför skall jag inte återge alla de intressanta iakttagelser han gjort när han arbetar med sitt projekt.

     Som en ständig påminnelse om hur viktigt det är att veta hur läget är minns jag en av hans bilder på overhead. Ute på en grön åker stod en stor bro. 50-100 meter därifråm rann en flod. Bron var byggd av japaner och var en utmärkt konstruktion och ledde en gång över vattnet. Ett våldsamt oväder hade kommit över trakten och flodens strömfåra flyttade sig dessa förargliga meter. Bron gick nu inte över floden utan stod där på en åker.  Var det en bra bild för hur läget förändrats för kyrkan? Reparera bron lönar sig inte utan man fick nog flytta bron. Vitsen med bilden var inte att säga att allt i kyrkolivet måste göras om, få helt nya former. Utan det gällde att se hur mycket värdefullt det gamla i kyrkan har för kyrkolivet och samtidigt våga satsa på och forma det kristna budskapet på ett sätt, ett språk som är bärande i denna nya värld som har nya villkor.

     Idag fick jag med posten en tjock bok som Ulf Ekman sänt till mig som tecken på vänskap. Jag prästvigde honom för rätt länge sedan. Jag har bara hunnit läsa förordet till boken ”Andliga rötter” och fann där en tanke som snuddade vid den princip om gammalt och nytt som den anglikanske biskopen talat om. Genom ett citat från Jesaja 58:12 skriver Ekman att profeten utmanar folket att tänka framåt mot en ny situation men också att tänka bakåt, bygga på grundvalarna från forntida släkten. Det är nog samma bro vi talar om. Inte förakta och förkasta det som varit grundvalen för så många före oss men ta vara på det som gäller för alla tider. Samtidigt bygga broar till kommande släkten, till de unga som redan nu lever i en annan värld än den jag växte upp i, en starkt förändrad värld. Jag tror vi måste utbilda oss på nytt om den förunderliga värld som vi med expressfart åkt in i för att förstå vad som händer.  Det får inte bli som prästen sa: vi har många herdar men inga får och många får som inga herdar har.

     Jag har som terapi att samla mina minnen och skriver ner det jag minns från gångna tider. Kanske kan det tryckas någon gång. Just nu berättar jag om mina år som professor i USA under senare hälften av 1960-talet. Under mitt första år där skrev jag en artikel till SPT om mina intryck efter ett år. Den uppmärksammades av Vår kyrka och sedan av Ulvenstam som då ledde Sveriges radio och han sände ner från New York Arne Thorén för en intervju. Det skulle först handla om ”Gud är död teologin” som då var högaktuell och omtalades i alla större veckotidningar i hela världen. Men viktigare om kyrkornas försök i USA att finna nya vägar till människorna med evangeliet. Harvey Cox hade publicerat en uppmärksammad bok The Secularized City och talat om den moderna storstaden som en motsägelsefull skapelse. Han frågade om det var möjligt att skapa en teologi som var användbar för storstadens människor. I en artikel som sändes hem frågade jag då utifrån ett amerikanskt perspektiv om vi i Sverige hade ett tänkande som passade i våra storstäder. Om det gamla samhället format kyrkans struktur och sätt att tänka är det då inte möjligt att det nya samhället får forma den nya kyrkans struktur (dock ej hennes budskap) så att hon kan fullfölja sin uppgift att förkunna evangelium?  Det var allvarliga frågor då men några svar kunde varken jag eller andra komma med, varken då eller nu. Men frågeställningen är viktig. Men jag tror inte på det som sker i Sofia kyrka i Stockholm där man samlas för att diskutera en ”ny kyrka” eller varför inte en ”ny kristendom” med hjälp av den radikale biskopen Spong från USA. Där glömmer man nog det här med bron. Det är inte fråga om att kapa allt det ”gamla” och hitta på nymodigheter. Jesus och evangeliet är alltid detsamma. Snarare gäller det att bygga en bro mellan det som alltid varit grunden för kyrka och församling men samtidigt inse hur förändrad den värld är som vi nu hamnat i. Men jag frågar mig: har det inte alltid varit så att man kastat sig in i det nya i försöken att hänga med i utvecklingen för att till slut inse att gunden är densamma även om formerna förnyas. Formerna kan aldrig ersätta grunden.

En auktoritetsfråga

Jag läste nyligen i en krönika följande ”Kyrkoordningen citeras oftare än bibeln vid kyrkliga sammanträden. Den bokstavstrohet (fundamentalism) vi ogillar vid studiet av Skriften är helt tillåtlig vid läsandet av KO:s versar. Så står ju skrivet – hörs om KO”. Det ligger naturligtvis något i det av naturliga skäl – praktiska frågor på agendan dominerar. Men några frågor om tolkning av bibeltexter finns ju om man är angelägen om det andliga livets tillväxt i kyrka och församling. Man har ju frågan om könsneutrala äktenskap som inte kan behandlas utan bibelord. Det är nog viktigt att man tänker över situationen, vilken auktoritet den ena har för Kristi kyrka som den andra inte har. Vad jag menar är att man bör observera, hur bibeln håller på att försvinna som material i den kyrkliga situationen. Man kan undra om detta beror på att evangeliets kärna inte längre är intressant, relevant.

Min erfarenhet säger mig att många i våra församlingar eller bland folkkyrkofolket inte gärna hör om Kristi försoning och det är inte så ofta heller som man hör om det i predikningar. Är försoningsoffret på korset inte längre aktuellt? Undervisas det inte om synden som går emot Guds bud och vilja blir försoningen något främmande. Förlåtelse finns väl ändå? Är det inte likadant med de moraliska frågorna som berör äktenskap, trohet, sexuella frågor? Bibeln morsvarar tydligen inte den frigörelse som skett de senaste decennierna i vårt land.  Utvecklingen i vårt folk går efter helt andra linjer än som den djupt kristna gör. Jag oroar mig uppriktigt över att vilsenheten ökar i kyrkans folk eftersom det inte längre finns några riktlinjer att följa. Fundamentalist tror jag inte att jag är. Men jag tror att Gud verkligen uppenbarat sin vilja i de heliga skrifterna och gett oss riktlinjer, inte detaljer som lagivrarna på Jesu tid. Vi har vår frihet genom evangelium, Kristus har gjort oss fria. Men det utesluter inte Guds bud och riktlinjer. Har bibeln någon auktoritet längre? Har auktoriteten gått över till KO och Hammars principer – tro som du vill?

Häromkvällen kom jag in i ett TVprogram där Jonas Gardell tydligen haft en lång monolog om Jesus. Kvinnorna runt Jesus var bortglömda. Han hänvisade till Matt 26:6ff. om kvinnan som smorde Jesus i Betania som en förberedelse till hans begavning. Hur bortglömd hade hon inte blivit, eller bortcensurerats! Man skulle ju komma ihåg henne i alla tider. Hade han läst innantill hade han sett att det var hennes gärning mot Jesus som inte skulle glömmas  bort. Hon är i traditionerna en anonym kvinna men det kan ha varit en av systrarna till Lasarus. (Lukas har en annan version av en liknande händelse, inte smord till begravning.)

Denna anonyma kvinna liksom andra kvinnor som följde Jesus blev för gnostikerna de verkliga  bärarna av uppenbarelsen. Magdalena i synnerhet. Jag undrar om inte hon dras in i Gardells Jesusbok? Magdalena var kvinnan framför andra hos gnostiker. Hon var enligt Pistis Sophia (en gnostisk skrift från o.150 e.Kr.) den som stått Jesus närmast och fått av Jesus den sanna uppenbarelsen och hon tillrättavisade därför Petrus som beklagat sig över att hon fått uppenbarelsen och inte han.Poängen i det jag säger är en undran varför man hellre läser om andra personer och inte om Jesus själv. Alla möjliga åsikter flyter omkring, uttalanden som bygger på egna tyckanden men Herren själv är inte så intressant. Likaså tycker många om att läsa utomkanoniska skrifter och ser ingen skillnad mellan bibeln och dessa traditioner. Kanske passar de gnostiska idéerna  den moderna människan bra. Sök i ditt inre och där finner du Gud. Några etiska regler behöver man inte. Ens inre är tillräcklig vägvisning. Jag kan göra det jag vill om jag bara inte skadar min nästa vilket kan vara svårt att konkret fastställa. Är det därför bibelns auktoritet inte är så stark? Den är inte längre kartan och kompassen för det praktiska livet. Den inre känslan är viktigast. Kanske vill man inte höra bibelns tankar eftersom de förknippas med vår kyrka som tycks ha tappat allt förtroende hos allmänheten. Och bygger inte förkunnelsen på de bibliska texterna får vi en ersättning som inte för oss närmare Kristus. Man får betänka det Paulus skriver ”allt är tillåtet men allt är inte nyttigt – men ingenting får ta makten över mig”.

Kristen tro möter motstånd

Jag var med i en bibelstudiegrupp förra veckan. Deltagarna hade studerat Apostlagärningarna i över ett år och kommit till slutet. Nu ville de veta vad som hände efter kapitel 28 i Apg.

Det var vid den tiden motståndet mot de kristna  började på riktigt i det romerska imperiet, en apostel blev halshuggen, en annan korsfäst. Mer skall jag inte skriva denna gången om motståndet mot de första kristna, bara göra en reflektion kring frågan:

 ”Vad kan man lära sig av Apgs texter? Ungefär som i en rätt predikan på Västkusten man alltid slutade med en tillämpning. Jag fann tre punkter ( tre skall det  ju vara)

1.Kristen tro möter motstånd, de första kristna var beredda på förföljelse av olika slag.

2.Låt den helige Ande leda. Apostlarna lade inte upp en strategisk plan utan lyssnade på vad Gud sade att de skulle göra.

 3. Den Uppståndne höll de kristna i handen, eller som i martyren Stefanus fall. Herren visade sig i en syn för honom till tröst och frimodighet.

Varför detta om Apg? Jo jag håller på att skriva ner mina minnen som jag kallar ”Minnesfragment”. Jag vet inte om något förlag är intresserat,  men det är för mig terapi. Senast kapitlet handlade om en liten inofficiell delegation med folk från Svenska kyrkan som 1959  blev inbjuden till Chrustijovs Sovjet. Det är inte många som vet om denna resa men den uppfattades i Moskva som en historisk händelse. Inbjudare var metropoliten Nikolaj, andre man efter patriarken. Samtidigt samarbetsman mellan Sovjet och ryska kyrkan. Om allt detta står det i kapilet ”Möten i Moskva”.  Vad jag vill ta upp här under temat ”Kristen tro möter motstånd” är samtal som vi hade ute på klostret i Zagorsk med prästkandidaterna från seminariet. De var inte många. Kandidaterna visste att ett okänt antal präster skickats österut till Sibirien. Därför ville staten ha kontroll över vilka som skulle prästvigas. Ingen, menade de, kunde få börja sina teologiska studier utan att staten hade godkänt dem. Det fanns ett särskilt religionsdepartement som avgjorde.

 Vi hade ju året innan i vår kyrka av staten tvingats att genomföra en ämbetsreform. Men regeringen hade högtidligt lovat genom kyrkoministern att ingen präst skulle hindras att prästvigas som inte gillade reformen. Det vi inte visste om 1959 i Moskva var att statens ord kan man inte lita på. Vi var lugna och tyckte synd om prästkandidaterna som måste godkännas av staten före studierna och blev kontrollerade . Sådant kunde väl inte hända i Svenska kyrkan? Vad som hänt intill denna dag behöver jag nog inte beskriva men nog är vi inte långt från vad som sades i Moskva! Det är 50 år sedan vi besökte Moskva och mycket är ändrat. Ryska kyrkan har idag en helt annan ställning än då, den är stark och outspoken, medan vår kyrka har backat tillbaka in under en förbudsepok. Nu vill domkapitlet i Linköping inte bara vägra utnämning till kyrkoherde för somliga präster utan även till tjänster som komminister och diakon vill man veta inställningen till både kvinnliga präster och vigsel av homosexuella. I dagens ryska kyrka skulle inte dessa båda ting ens diskuteras. Ingen av våra präster har sänts till något slags Sibirien men det är fler än vi tror som har köpts ut från sina tjänster – både manliga och kvinnliga präster! Kanske känns det för dem som att ha sänts ut i kylan.

Visst möter kristen tro motstånd i vårt land idag, inte bara bland intellektuella  debattörer utan även bland vanligt folk där man bara möter kyrkan vid personliga högtider. Det var för mig egendomligt den gången biskop Ytterberg såg till att den californiske biskopen Spongs böcker distribuerades till prästerskapet. Något nytt skulle komma i Västerås stift.  Värre motståndare än Spong till det som hör till kristen tros kärna får man leta länge efter. Jag kan förstå att en för mig okänd kvinna hårt kritiserat huvudkandidaten till biskopsstolen i Stockholm Hans Ulfvebrand när denne sympatiserar med denne biskop Spong. Dennes teologi har en intressant gudsbild – Gud är inte en snuttefilt. Inkarnationen är mot förnuftet, Kristus på korset är barbariskt etc. Ulfvebrands församling är Sofia i Stockholm. Det var där kvinnoguden gestaltades i danser för en del år sedan, kanske en feminismens högborg. Till dettas försvarare hör en hel del liberaler. Där hålls i april en konferens kring temat ”en ny tid – ny kristendom”. Medverkande är både K.G Hammar, Caroline Krook och i andanom Spong. Vi som håller på att Gud uppenbarat sig i Ordet som är Kristus och som talat till oss i bibeln kan nog inte vänta oss en stor väckelse i Stockholm med många jesusanhängare, när den nya kristendomen börjar. Här på Västkusten har vi haft schartauaner, på Gotland hade man Hoofianer, nu får väl Stockholm Spongianer.  Kristen tro möter motstånd

VIGSEL ENLIGT LIBERALA IDÉER

Förslaget till ritual för vigselgudstjänst att användas för par med samma kön är ute på remiss. Jag tycker det är ett dåligt förslag. Den vigselförrättare som föreslår det för ett par måste tillhöra kompromissteologernas stora skara i dagens kyrka. Genom hela ritualförslaget lyser kompromissljuset. Istället för att ta fram det som är typiskt för äktenskapssynen i Bibeln för en mans och en kvinnas förening svamlas det om kärleken. Man får omedelbart intrycket att det inte är fråga om att bilda en enhet mellan  två människor utan om att det är fråga om kärlek mellan två personer.  Att tycka om varandra och leva i köttets kärlek är det vikigaste. Ett relationsförhållande mellan man och kvinna i ett av Gud instiftat äktenskap kan det ju naturligtvis inte bli tal om.  När man läst ritualförslaget ringer det i mina öron de ord som inleder katekesen om sjätte budet. ”Äktenskapet är instiftat av Gud, som vid människans skapelse förordnade,  att en man och en kvinna skulle såsom äkta makar leva tillsamman till inbördes bistånd samt sitt släktes förökelse och uppfostran”. Orden låter hopplöst föråldrade men saken är ju det viktigaste. Men den kan ju inte uttalas i en samkönad relation. Istället för bibeltexter som handlar om mans och kvinnas kärlek till varandra överöser man ritualet med bibelord som kan läsas, av vilka dock inte ett handlar direkt om äktenskap utan om kärleken. De citerade texterna handlar egentligen om Guds kärlek i Jesus Kristus som en kristen skall ta emot och föra vidare till nästan. Underligt att man anger elva citat som med nöd och näppe skulle kunna appliceras på ett äktenskap.

     Det är ju en gammal kristen tanke att äktenskapet mellan en man och en kvinna skall leda till barn. I detta kompromissförslag nämns också barn även om det gäller samkönade barn. Det måste väl då syfta på inseminerade barn eller barn från en tredje part, en okänd far. Eller gäller det adopterade barn?  Sedan kan man ifrågasätta om det är bra att i förslaget säga ”Gud  du som i Kristus har givit oss en förebild i trofast kärlek och vänskap (sic!) … se i nåd till dessa som stå inför dig och ber om att bli välsignade av dig”. Den Kristus som vi enbart känner från vårt Nya testamente talar om något helt annat: ”Vid skapelsen gjorde Gud dem till man och kvinna… och de två skall bli ett. De är inte längre två utan ett”. Så många bibelord kan läsas enligt förslaget men inte Jesus ord. Det inte bara luktar kompromiss utan det är en nytolkning utan stöd i de bibliska texterna.

Att det är en dålig kompromiss visar sig också i frågan om vigselförrättare. Att viga dessa par är frivilligt, tills vidare. En kyrka accepterar alltså att ritualets uttryck är dubiösa och kanske inte stämmer med kyrkans bekännelse. Prästen som vigts till att tjäna Kristus och hålla sig till hans ord kan vägra. Till och med kyrkomusikern och vaktmästaren har rätt att avstå medverkan.

     Vore det inte bättre  att skicka tillbaka förslaget och istället tillåta två olika ritual. Det ser illa ut när en kyrka inte vet vilket ben hon skall stå på. Tänk om man föreslagit en allmän registrering som sedan kunde följas av riktiga vigselritual. Jag undrar om detta går igenom i kyrkomötet utan att det får konsekvenser för vanliga kristna troende. En kompromisskyrka som är så beroende av politikerna saknar kraft till inspiration för ett församlingsbyggande.

Jesus har fått rött kort

Jag förstår inte varför statsministern som bekänner sig till ateistisk tro och därför lämnat Svenska Kyrkan skall bestämma över hur ett kristet äktenskap skall ingås. Han skall se till att bröllopsklockor ska ringa efter 1 maj i år, säger han. Var han inte med att bestämma att kyrka och stat skulle skiljas åt? Men politiker som får makten glömmer så lätt. Att Jesus har med kristen äktenskapssyn att göra är oväsentligt, synes det. Rött kort – ut med Jesus!

Ärkebiskopen och de som arbetat fram ett nytt vigselformulär vill inte ha med Jesus undervisning om äktenskapet. Utvecklingen går framåt heter det. Tillfrågad om äktenskap och skilsmässa hänvisade Jesus inte till några ord i en lagtext utan till något större – till själva skapelsen. ”Vid skapelsen gjorde Gud dem till man och kvinna. Därför skall en man lämna sin far och sin mor för att  leva med sin  hustru, och de två skall bli ett. De är inte längre två utan ett..”  Mark 10:6ff. Så har det alltid sagts vid kristnas vigsel, antar jag. Och jag vet inget ritual i annan kyrka där man inte citerar dessa ord. Men nu blåser andra vindar och då skall enligt ärkebiskopen Jesus få rött kort och utvisas. Han får inte vara med längre. Hur lång utvisningen skall vara är inte sagt, men den blir nog lång med tanke på att Jesus och människors omvändelse inte längre är aktuellt.

Svenska kyrkan är på väg att mista sin trovärdighet när hon nu än en gång överger apostolisk tro och ordning.  Får inte Jesus vara med i laget hur skall det då vinna segrar? Den bäste spelaren får inte vara med. Jag skrev tidigare på min blogg att Jesus sitter trångt både i kyrkan och samhället. Det gör han inte längre: han har fått rött kort och är utvisad.

Blir det aktuellt att man som präst skall säga ifrån om man vill viga några eller ej är det för mig självklart att jag inte vill ha vigselrätt i denna kyrka som inte längre följer Jesu undervisning om äktenskapet. Jag kan inte associera mig med dem som har utvisat Jesus. Det är ju inte bara i vigselritualet som Jesus försvinner. Sällan hör man från den officiella kyrkan att man är Jesus kyrka. Snarare låter det som om kyrkopolitikerna har rätt och möjlighet att möblera om i den kristna tron. När hörde man om att vår kyrka står fast vid sin bekännelse att vara en helig, allmännelig (”katolsk”) och apostolisk kyrka. Vem i kyrkans ledning skulle våga säga att kyrkan skall ha aposlarnas lära om äktenskapet? Det bleve nog inte bara rött kort utan livstids utvisning. Aposteln citerar inte bara skapelsens ordning i Efes 5:31 utan skriver  ”Detta rymmer en stor hemlighet, här låter jag det syfta på Kristus och kyrkan…” Frågan blir om man inte i konsekvensens namn utvisar apostlarna också. Enligt moderna vindar borde de för länga sedan fått rött kort. De har ju också undan för undan fasats ut ur kyrkans gudstjänst och predikan.

Man kan kanske tycka att jag överdriver men den som läser får själv dra konsekvenserna av det som pågår i vår kyrka. Inför biskopsvalet i Stockholm lanseras tre kvinnliga kandidater som alla, enligt tidningsuppgifterna, är praktiserande lesbiska kvinnor. Att någon uppe i Härnösands stift föreslog vår stora skidskyttestjärna som biskopsandidat säger mycket om den som föreslår och hur förvillelsen bara blir värre. Vet de som röstar om biskop vad en sådan skall vara? En som bär Jesus i sitt hjärta och är en förebild i tro och handlande. Och som lyssnar till vad Jesus har lärt.

Om någon från den officiella kyrkolinjen läser detta får jag säkert rött kort. Men det gör inget. Jag har för långe sedan blivit utvisad. Men jag fortsätter att heja på dem som spelar för apostlalaget. Man hörs även från utvisningsbänken.

Efter en svår influensatid, då bloggandet legat nere, hoppas jag att få återkomma i samtalen. God bless you som de säger i USA.

Vilken hudfärg har Gud?

Vi satt i ett grannland till Guatemala och väntade på en budbärare därifrån. Mötet skedde i ett nunnekloster, den enda säkra platsen för den som skulle komma. Vi kunde inte möta honom inne i Guatemala. Det var för farligt. Han var en länk in till flyktingarna som gömde sig uppe i bergen. Han förmedlade dit nödvändiga varor för livets uppehälle. Så kom han. En kortväxt men bredaxlad indian iklädd moderna västerländska kläder. Det syntes att han var ovan vid sådan klädsel. Men skulle han komma igenom gränsen kunde han inte ha sina vardagskläder, ”indiankläder”. De var alltid misstänkta som gerilla. Han var som jag läste om indianerna i min barndoms böcker ”röd till huden”. När vi hälsat sade han till mig frågande: ”Vilken hudfärg har Gud?” Vad svarar man på en sådan fråga? Vit röd eller svart?  Underliga ord vid ett första möte? Jag prövade: ingen eller alla? Då blev han  glad. ”Ingen vit man har förut tagit mig  i hand. Tänk att få sitta här bland bröder och systrar”. Den mannens gudstro var som ett bergfäste. Nu var han accepterad av oss. Först en lång bön på det egna tungomålet. Sedan förhandlingar. En enkel kristen människa som länge levat under korset. Varför vågade han göra sin hjälpinsats som var så livsfarlig? Hans historia var gräslig, vittnesbörd om en oerhörd grymhet som hans by hade utsatts för av armens jakt på gerillaledare.  Folk lockades in i en skola i hans by som man sedan satte i brand. Han hade förlorat flera släktingar. Nu måste han hjälpa dem som var på flykt även om det var farligt. Det är sällan man får en så enkel och klar underv isning om att inte göra åtskillnad på folk och raser. Eller som det heter ”utan anseende till personen” i den gamla bibelöversättningen.

Det gamla uttrycket ”anseende till personen” har sin speciella bakgrund. Ordagrant heter det i GT: ”Ty hos Gud finns inte att taga ansiktet”. Detta mosvarade det grekiska ”ta ansiktet”, ”lyfta upp ansiktet”. I den gamla Orienten var det ett vanligt sätt att hälsa på en högt uppsatt person att ödmjukt böja ansiktet mot jorden eller falla ned med ansiktet mot marken. Om den som då blev så hälsad reste den besökandes ansikte, ”lyfte hans ansikte” var detta tecken på att personen accepterades och uppskattades. Min handskakning med  indianen var för honom att jag lyfte upp hans ansikte. Han var en av oss. Kanske inte något ovanligt för en svensk på utländsk mark att känna igen en kristen broder. Men hur är det här hemma i detta liberala land? Vi talar med förakt mot dem som visar rasistiska tendenser. Men nog är det på en annan nivå? Att insmrickrande buga sig djupt för dem som har makt, är kändisar eller kungligheter är väl att ha anseende till personen. Aposteln Jakob skrev om det till församlingarna då: gör inte skillnad på deltagarna i gudstjänsterna. Jag blir beklämd när jag hör någon säga att man blev bemött i kyrkan  som om varit en utböling som inte hörde hemma där.

Den indianska urbefolkningen i Guatemala har fått lida mycket av dem som tror att de är bättre. Jag besökte en gång ett styrelsemöte som änkorna skulle hålla i Chichikastenango. De smög sig in bakom katedralens många byggnader in i ett mörkt litet rum. Det var för farligt att mötas ute i dagsljuset. 10 000 änkor hörde till organisationen. Änkor? Var var männen? De flesta offer i jakten på alla som kunde ha kontakt med kritiker mot regeringen. En hänsynslös jakt. Det var för 20 år sedan jag deltog i det mötet, men jag glömmer det aldrig. Att möta dem som är utanför är att möta dem som är lika mycket värda som en själv. Hur är det i våra församlingar? Hur är det i vår kyrka för dem som inte följer trenderna? Samma värde för alla? Tyvärr inte. Somliga är nog ”röda”, hör inte riktigt hit. Men varför tala om det som var för 20 år sedan? Därför att där finns något att lära sig som man inte tänker på  till vardags men bör höra om igen. Idag hör man ingenting om Guatemala i svensk press. Är allt väl då? Alltför många vapen är i omlopp. Fred är en sak i landet men vapnen tystas inte helt och föraktet för de ”röda” finns kvar. Attityder kan ju också döda. Vi får inte glömma de sårade därborta för att det är nya krig som lockar nyhetsmakarna.