Hoppet om himlen eller vardagslivet

Hörde igår om  nya moderna församlingar av Pingstkaraktär i TV. Ett yttrande fastnade i minnet. ”Nu för tiden sjunger man inte om himlen i gudstjänsterna utan om vardagen och nuet”. Men är det någon motsättning? Vi vet att slavägarna i USAs sydstater på 1800-talet uppmuntrade de ”svarta” slavarna att sjunga om himlen. ”De arbetar bättre då” var deras cyniska inställning. Visst hjälpte det dem  att sjunga sina negro spirituals. Det var ett hopp de hade. Blir det ingen ändring på jorden så kommer Gud att ta emot dem i himlen. Hoppet bar dem genom de hårda dagarna. Det finns dock andra sätt att se på sin situation i livet när det känns nattsvart. För att generalisera så var nog vissa kristna ledare i Latinamerika ganska likgiltiga inför denna världens problem. Situationen liknade i viss mening den i USAs sydstater. Himlen var platsen för det verkliga livet och livet påjorden bara en förberedelse för det kommande livet. Det eviga livet hade ingenting med vardagslivet att göra. Det var som en av de stora befrielseteologerna en gång skrev, Gustavo Gutiérrez i Peru ”Denna världens mäktige hade ingenting att frukta men allt att vinna från ett evangelium som förva    ndlats till en harmlös knähund och därför blev de kyrkans beskyddare”.

Vi satt vid lunchbordet i ett konferenshus utanför Lima i Peru för en hel del år sedan. Den katolske prästen Calderon diskuterade med oss från Svenska kyrkan om gudstjänstens mening. Det var som om två olika världar möttes, två helt olika verkligheter. Vi kom från ett av världens rikaste länder utan våldsamma motsättningar.Han berättade hur arbetarna i en fabrik hade satt sig på verkstadsgolvet en dag för att strejka. De ville visa att lönerna inte längre räckte till att föda deras familjer.  Ägaren tolererade inte detta. Han kallade in militären som sköt några salvor. Några dog där på golvet. Familjemedlemmarna strömmade till. Någon sprang efter prästen Calderon. Han kom dit. Vår fråga var: Vad sa du till dessa människor i den situatonen? ”Jag sa ingenting. Sprang hem och hämtade nattvardskärlen och så firade vi mässan där mitt ibland allesammans. Då var Kristus med oss. Vi behövde inte säga något. Han talade och handlade”. De drabbades hopp var inte längtan efter himlen utan en tro att Jesus var mitt ibland dem. Alla röster jag då hörde var enstämmiga: det finns ett hopp  och det är knutet till Guds närvaro i Jesus mitt i verkligheten. Gudstjänsten var ett möte med den närvarande Guden.

Där Herren är finns det möjligheter till förändringar. Det lärde mig de fattiga och förföljda i olika delar av  världen. I San Salvador var det särskilt en kvinna som jag har svårt att glömma. Hon väntade sitt barn. Hon var orolig för sin dotter och ett syskonbarn som hade gripits av militären och förts bort. Dagen efter fann man dem på den vägen där man stjälper av de döda. De var halshuggna. Jag gick den vägen några gånger. Det var ingen lätt promenad. Prästen som hon gick till blev stum – hur göra så med barn? Men hon hade vittnat om sin tro och sitt hopp, ”Jag slog upp min Bibel och där fanns jag Psalt 92. Sedan var jag tröstad, stärkt att kämpa vidare. ” Prästen slog upp psalmen. Det är en lovsång till Gud och en förtröstan att Gud tar hand om dem som förtröstar på honom. En vers hade särskilt talat till henne ”Ty se dina fiender, Herre, se dina fiender förgås, alla ogärningsmännen blir förskingrade. Men mitt horn gör du högt som vildoxens, jag blir övergjuten med frisk olja”. Vildoxens obändiga envishet, styrka och kraft blev en bild för henne för det hopp hon behövde i eländet. Oljan bilden för Anden. ”Sedan var jag tröstad…”

Vem är då denne Kristus som kan ge hopp och närvaro?  Han levde inte i de rikas ombonade värld. Han sv ängde gisslet över månglarna i templet. När Lasarus dött grät Jesus. Hunger känner han till från tiden i frestelsens öken, hunger som är vardag för miljontals människor idag. Kroppens värsta smärtor känner han från korset. En erfaren Kristus såg jag i La Paz katedral i Bolivia. En staty framställde Jesus bärande korset. Jag tror att jag aldrig sett någon bild av en människa som talade så tydligt om smärtan, ångesten, kampen på vägen till Golgota. Den var ett uttryck för att Gud i Kristus smakat all världens smärta. Han känner vår verklighet. Så annorlunda tänkte jag mot den Kristusbild som pryder domkyrkans altare i Linköpings domkyrka. Där är han en blond ung man utan tecken på att ha lidit, liksom kommen ur en lycklig dag. Men sådan är vår verklighet i Sverige ytligt sett. Lidandet och smärtan finns där också i vårt land. Men den höljs ofta över.

Hopp om himlen möter man numera mest vid begravningar. Hoppet i verklighetens vardag behöver vi predika om mer. Hoppet är förankrat i den himmelska världen genom honom som uppstod från de döda. Det är ju garantin  för att han är ett hopp i verkligheten. Vi har mycket att lära oss av de minsta bröderna och systrarna i världen. För dem är Gud i Kristus närvarande mitt i deras  vardag. Han är inte långt från någon enda av dem. Han visade sin närvaro i mässan och i Ordet som de två exemplen talar om som jag nämnde. Därför sjunger jag gärna om himlen för då begriper jag att han har all makt i min vardag. När jag har ont i kroppen vet han som avbildas i La Paz hur det känns. Jag tror definitivt att de hör ihop: hoppet om himlen och hans närvaro i vardagslivet. Gud är inte stum och han är nära.

No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: