Underligt dygn i Guatemala city

Jag  visste det när jag lämnade ElSalvador för att komma till Guatemala. Generalernas styre var ökänt men det gick att komma dit och uppmuntra de många förtryckta. Några som flytt ut i djungeln skulle jag få träffa. Det lilla flygplanet som man nog köpt  billigt i Europa var fullsatt, men allt verkade normalt. Efter landningen gick vi alla mot ankomsthallen. Jag lade märke till en man med prästskjorta som gick framför mig. Han hade en stor bibel i handen, en sådan som frikyrkopastorer ibland har. Antagligen trodde han att den skulle hjälpa honom igenom kontrollen som tull och militärer satt upp. Men icke! En tullare smög upp och tog in honom i ett specialrum. Sedan kom en annan och tog in mig. Jag reste alltid i Latinamerika iklädd biskopsskjorta. Av säkerhetsskäl trodde jag. I ett litet utrymme fick pastorn klä av sig helt – säkerligen för att trakassera. Mig sökte de  bara i fickor och  plastpåsar. Det tog en grundlig tid och jag kände mig helt utlämnad, med tankarna fulla av allt jag hört om regimen. Kristna som inte var  extremhögern läste för mycket i bibeln om frihet och befrielse.  De var farliga. Så var detta över. När jag kom ut var ankomsthallen  helt tom. Ingen människa syntes till. Mitt på golvet stod EN väska, tack  – den var min .

Vid utgången mötte mig ambassadören. Han skulle möta mig, en biskop var i alla fall en officiell person. Naturligtvis var han oroad över dröjsmålet. Han körde mig omedelbart till en plats där det katolska biskopsmötet samlats. Ärkebiskopen tog mig med till en trädgård där vi kunda tala helt ostört. Biskoparna var verkligen påpassade och försöken att bilda en juridisk kommitté för att granska alla övergrepp gick inte att genomföra. Detta i motsats till ElSalvador där en sådan gjort stor nytta. Bakom biskoparna stod folket men situationen var inte lätt med 10.000 änkor. Vad hade hänt med männen? Ärkebiskopen var mycket oroad för sitt folk

Sedan åkte vi till ett nunnekloster för samtal med flyktingar uppe från bergen. Kanske var de mer än 20.000 som gömde sig och ofta fick flytta omkring för soldaternas härjningar däruppe i norra delen av landet. men det var inga nedslagna och modlösa männisor jag mötte. Frimodiga i sin tro,läste sina biblar och bad mycket. Det är konstigt att de mest förföljda är de mest frimodiga! Alla möten med dessa flyktingar skedde i nunnekloster. Klostren var på något sätt fredade områden. Fast ibland måste vi kryssa oss fram i trafiken för att kolla att vi inte  var förföljda. Jag måste beundra dessa nunnor som vågade så öppet och fräckt visa var de stod i samhället, att vara nunna var inte bara att gömma sig i klostret. De bekände sin tro i handling . Orolig behövde jag  inte vara bland sådana kristna. Det är svårt i vår tid här hemma att bli utsatt för misstro och kritik och vågar man säga att man vill leva efter vad Herren uppenbarat i sitt Ord då är man  i det officiella inte mycket värd.

Men ibland kan man vinna uppskattning. Mediabolaget Z hade för en del år sedan instiftat ett pris på 5o.000 kronor till konstnärer eller sådana som utmärkt sig. Jag visste inte om detta pris. Men den  natten klockan 2 ringde telefonen i  mitt hotellrum och på en knastrig linje sa någon att det var telefon  från Sverige. Att det snurrade runt i huvudet var inget förvånansvärt. Jag hade inga som heslt föraningar om att något hänt i Sverige och släppte fram samtalet. En glad röst förkunnade att jag vunnit halva Z-priset. Juryn  ville att jag omedelbart skulle sätta mig på flyget hem. Omöjligt  – svarade jag i min sömndruckenhet. Jag har flera viktiga möten, även om man bjuder på resan. ”Du kan väl gå och ta emot priset?! ” sa jag till hustrun.  Vilket hon gjorde tillsammans med min dotter Elisabeth och hennes ma n.   De fick en riktig lyxkväll i Stockholm. När jag kom hem kunde jag läsa juryns motivering till piset:

 ”För modet att stå ensam. För styrkan att stå emot. För viljan att stå kvar.”

När jag kom till flygplatsen för hemfärd blev det jordbävning så att hela flygterminalen skakade. Jag gjorde som man ska göra – rusade till en stor dörr och ställde  mig under dörrposten. Ifall det rasade – alltid något skydd. Det hade jag lärt mig i Lima i Peru, där det var små  jordbävningar ständigt.

Orden från Z-juryn skulle jag vilja ge er allesammans som bekänner sig till Kristus i   denna onda tid. Så kan eftermälet få bli för  många av er. Mod att stå ensamma, där det behövs. Styrka att stå emot all sekulariserad teologi. Ha viljan att stå kvar  bland det bekännande  Kristusfolket.

+Bertil

No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: