Archive for december, 2008|Monthly archive page

Julhälsning

Sänder alla dem som hälsat på och läst min blogg en varm och välsignad jul, Kristi födelses fest. Välkomna tillbaka till bloggen, när jag kommit på något nytt att skriva.

+Bertil som bloggar

Annonser

Herdarnas äng och Herodes

Det var lättare under 70-talet att resa i Israel och även på Västbanken. Jag hade besökt Betlehem utan svårigheter och varit nere i födelsegrottan och mediterat över världens största hemlighet – Kristus.  Undret som skett där vet vi inga detaljer om. Den heliga Birgitta har i sina uppenbarelser en vision om hur det gick till när hon i ålderns dagar besökte det heliga landet och fick en uppenbarelse. Det är ju hennes bild av grottan, oxen och åsnan och den gamle Josef som ligger till grund för våra  bilder och krubbor. När jag sett grottan ville jag ut på herdarnas äng för att försöka få en känsla av den miljö som herdarna vallade sina får i. Men herdarnas äng var inte mycket att se. Att det en gång varit ängar med bra bete för fåren kunde jag förstå men landskapet var förändrat. Litet längre bort kunde jag se en skymt av en jättestor  jordhög och frågade min medföljare vad det var. Jag visste att Herodes hade byggt en borg i dessa trakter, Herodion, men dit gick inga turister. Med hjälp av min resekamrat kunde vi per bil ta oss dit. Vi fick lov av vakten att ta oss upp på kullen. Den var jättestor och det kändes i benen att kliva upp till toppen. Där var inte mycket att se mer än en massa stenar som vittnade om att det funnits bebyggelse där uppe. Det bästa var dock utsikten över herdarnas ängar och Betlehem borta i horisonten.

Under senaste åren har det hänt mycket med Herodion. Var Herodes blev begravd har man inte vetat. En tradition hade sagt att det var just i Herodion. Resultatet av  utgrävningarna som nyligen gjorts har visat att det var dit det väldiga begravningståget gick, det som historikern Josefus berättat om. Tidskriften National Geographic har i sista numret en lång artikel om Herodes och Herodion och där citeras Josefus beskrivning av den ståtliga begravningen av kung Herodes den store.  Han dog i Jeriko, enligt senaste studierna osäkert vilket år, lades på en gyllene bår full med ädelstenar och täckt av ett  purpurkläde. I sin hand hade han en spira och en guldkrona på huvudet. Hans stora familj följde begravningståget de omkring fyra milen till kullen Herodion. Soldater och hundratals tjänare och slavar gick också med. Halvvägs uppför kullen på ängen fanns en öppning och in i den fördes båren till en stor gravkammare. Idag vet man att det är där han ligger begravd. Utanför och nedanför låg en terras där soldaterna paraderade. Han var ju kung över ett stort rike, hade en stor armé och räknas som en av de största byggherrarna i Mellanöstern. Inte bara templet i Jerusalem av en enorm storlek var hans verk utan även andra jättebyggen som t ex borgen uppe på Masada. Inte bara begravningen var mycket  påkostad på Herodion utan de många andra palatsen och fästningarna visade vilken mäktig kung han varit.

Det är ett märkligt historiskt sammanträffande där vid Betlehem. En av de mäktigaste männen vid denna tid i Mellanöstern fick sin begravning där medan ett litet barn, nyfödd och hjälplös såg dagens ljus i en grotta, kanske en mil därifrån. En fattigson som kom att överleva kung Herodes och hans rädsla för konkurrens om tronen. Han hade under åren dödat flera barn som kunde tagit över hans rike. Nu ville han också döda Betlehems barn bland vilka kunde finnas den som profeterna talat om. Vad blev det av Herodes? Ett minne blott, vars grav varit gömd och glömd i många hundra år. Barnet däremot som måste födas i en grotta är idag hyllad av miljoner människor, kallad en kung utan like, sann Gud och sann människa. Jag minns nu så här efteråt att mitt besök på Herodion då var en besvikelse. En raserad fästning. En stor jordhög. Men nu vet jag bättre tack vare skickliga arkeologer. Det var en gång en viktig begravningsplats där man lagt den onde kungen till vila. Men jag visste då och vet det också idag att barnet i födelsegrottan var världens Frälsare.

En annan gång skedde ett sådant märkligt möte mellan en hjäplös människa och den högsta världsliga maktens representant. Det var när den pryglade Jesus från Nasaret stod framför Pilatus för att förhöras och dömas. Och den mäktige frågade ”är du judarnas kung?” En totalt hjälplös fånge, bunden och sedan hånad som en narrkung då han fick en spira i sin hand och en krona av törne på sitt huvud. Avrättad blev den man som när han var ett litet barn hjälplöst jagats av den mäktige Herodes. Och sedan dess har det upprepats tusentals gånger att de som följt Kristus i sina liv och i sin bekännelse fått stå framför de makthavande, hånats och förts bort till döden. Och ändå är det han som änglarna besjöng i julnatten och som herdarna på ängen gick för att hylla. Det är han som fortfarande hyllas och älskas över hela världen. Född i ett palats eller i en grotta eller krubba är inte avgörande. Den som är vägen, sanningen och livet har den slutgiltiga makten. Den som ligger begravd i en kulle en mil bortom Betlehem är död liksom alla andra mäktiga människor. Men den lille i grottan lever och är Herre över liv och död. Vilken förunderlig Herre vi har.

Präst i 60 år

Den 12e december är det 60 år sedan jag fick ta emot uppdraget att vara präst i Kristi kyrka. Jag hade besökt stiftets biskop hösten 1948 för att be om prästvigning. Några tester och utfrågningar fanns inte på den tiden. Biskop Block ville veta varifrån  jag kom. Göteborg och studier i Uppsala. Släkt med någon präst  i stiftet? Min morbror Yngve Bolander var kyrkoherde i Linköpings stift. Är han släkt med Nils Bolander? Negativt förstod jag. Nu gällde det att finna det positiva. Min fästmö är släkt med prosten Åke Wetterqvist och min svärfar har suttit i domkapitlet. Då sken solen och allt verkade klart. Men fortsatte biskopen och mulnade något. Det finns inga tjänster i Göteborgs stift. Vi har överskott på präster. Jag fann mig snabbt. Jag hade tänkt fortsätta mina studier och kunna rycka in och hjälpa till under semestertiden. Då sken solen igen. Jag antecknades för prästvigning till julen. 

Men så blev det inte. Den gode biskopen dog under hösten och domkapitlet hänvisade mig till Lund och biskop Rodhe. Bra för de tre andra från Göteborgs stift som sulle prästvigas. De var hemma i miljön och i domkyrkan. Jag en främling hade bara på en skolresa besökt Lunds domkyrka. Men det viktigaste var att jag fick gå in i den heliga tjänsten. Rodhe gav oss ett minnesord i sitt tal till oss fyra plus ett stort antal som skulle till Lunds stift. De 0rden har jag burit med mig under alla dessa år. Något mycket värdefullt. ”En människa kan intet taga, om det icke bliver henne givet från himmelen”, Joh 3:27. I alla lägen har det varit gott att veta att allt i tjänsten varit helt beroende av Herren. Välsignar Herren kan det ske stora ting. Går jag själv  blir det bara tillfälligheter och luft.

Det första uppdraget jag fick var att välja ny biskop. Jag kände bara ett namn bland de föreslagna nämligen Bo Giertz. Honom hade lyssnat till många gånger och läst allt han skrivet. Valet var således inte svårt. Den första tjänsten – predikan, dop och nattvardsmässa ägde rum i St Peder i Skepplanda församling. En otrolig upplevelse. Nu skall jag inte räkna upp vad som sedan hände  det får bli i ett annat sammanhang.

 Vad jag denna jubileumsdag den 12 december skall meditera över är hur Herren Jesus varit närvarande i så många olika sammanhang i mässorf och gudstjänster. Under hela studietiden höll f.Herman mig sysselsatt med att fira mässan i Helga Trefaldighet i Uppsala liksom  genom vardagsmässorna i domkyrkan. Hela tiden fram till min första ordinarie prästtjänst som domprost i Göteborg 1969 fick jag på kallelser predika och fira mässan. Och hela tiden efter pensioneringen har jag fått göra samma tjänst i alla möjliga sammanhang. Och detta är jag mycket tacksam för. Ordet och sakramentet har visat hur Herren är närvarande till välsignelse för oss människor.

Närvarande i sakramentet på alla möjliga platser. Tillsammans med prästen i Ramallah på Västbanken i den lilla lutherska kyrkan där firade jag mässan i stillhet. Läget var då lugnt. På samma sätt i San Salvador där den lutherske prästen ville att jag skulle celebrera på svenska i själva nattvardsdelen. Kom inflygande till Lima i Peru och fördes genast till svenska kyrkan där jag skulle predika och fira mässan en timme senare. En stor grupp hade kommit och jag frågade efter hjälp med psalmer. Du får spela på pianot själv! Att marken darrade av jordskalven den natten när jag försökte sova är en annan sak. Herren är där också när jag fick koncelebrera med de katolska prästerna i San Salvador bland flyktingarna och i Guatemala city. Det senare altaret glömmer jag aldrig, ett bord vars ena ben var kortare än de andra, plastblomman i ett vattenglas, 30 flyktingar som var sökta av militären sittande utefter väggarna i en gömd lokal. Visst var Herren där. Jag höll på att säga – där mer än i andra sammanhang. Så har det varit hela tiden. I mässan har många olika människor och jag fått möta den Uppståndne och Levande Herren.

Jag har fått den stora nåden att vara med i sammanhang där jag märkt att Herren verkligen verkar. De stora mötenas mässor i Linköping, i OAS rörelsens festhögmässor både i norr och här på västkanten, vilken nåd att får vara med i dessa stora sammanhang då man känner Herrens närvaro starkt. Från det enkla i lokalförsamlingen till SSBs pontifikalmässa i Vadstena, oavsett former och storlek – det viktigaste Herrens närvaro i sakramentet och Ordet. Det finns så många platser att minnas och mäniskor att tacka Gud för att minnesboken är full. Tänk att jag fick nåden att tjäna Herren så länge! Och kanske finns det några gånger till då jag får vara den lille tjänaren åt Guds folk. deo volente.

Källan är där:  ”Andens törst hon släcker, och i hjärtat väcker, frid och stilla ro, kärlek, hopp och tro”.               +Bertil

Avslöjanden

Det är tydligen inne nu att skriva böcker där författaren avslöjar delar av sitt liv. P.O Enquist har gjort så i sin senaste bok som fick augustpriset. Djärvt och sakligt. Förre ärkebiskopens bror avslöjar sin fars väldiga ambitioner att vinna framgångar i kyrkan för sina pojkar. Skrämmande att läsa. Tänk så sorgligt att inte få de fina tjänster som man själv ansåg sig vara värd! Gråtande lämnade han valet där han inte fick många röster.  Den princip som äldre präster lärde mig när jag kom ut som präst var: gå endast på kallelse. Och bed först innan du lämnar in ansökan. Den principen gäller kanske inte längre.

Under det här jubelåret – 50 år av kvinnor som präster – publicerade man intervjuer med dem som prästvigts. De flesta säger att de fick en ingivelse eller kände att de skulle bli präster, fick klarhet i att studera till präst osv. I denna tid då upplevelser är det viktigaste – man köper t o m upplevelser till julklappar – men jag skulle vilja säga att upplevelser alltid måste jämföras med vad Guds ord säger. Och det är nog så att uppelevelser idag väger tyngre än det som står skrivet, som är uppenbarelse.

I domprostens bok om sig själv och striden med den auktoritära biskopen i Stockholm blir man häpen hur man kan behandla en medarbetare. Det är avslöjande när hon skriker ut sitt hat mot domprosten – jag hatar allt du står för – hur hon läser sitt NT. ”Om du bär fram din gåva till altaret och där kommer ihåg att din broder har något emot dig, så lämna din gåva framför altaret och gå först och försona dig med din broder…”  Jag skriver inte detta för att jag själv är så bra men jag fruktar att sådana avslöjanden skadar vår kyrka och vår tro hos allmänheten. En gång skrev aposteln Paulus kärva ord till sin tids församling i Korint ”Broder går till rätta med broder, och detta inför otroende. På det hela taget är redan det att ni processar med varandra ett nederlag för er…” I en tidning läser jag reportage om dagars förhandlingar i Arbetsdomstolen i en tvist melland församling och präst. Denne har avsatts. Generationen efter Paulus får biskopen i Rom, Clemens, skriva till församlingen i Korint att ledare inte får avsätta sina präster ”män som insatts av ansedda män med hela församlingens samtycke och som oklanderligt betjänat Kristi hjord och fått gott vittnesbörd av alla – att avsätta sådana män från tjänsten menar vi  inte vara rätt…Vi ser nämligen att ni har fördrivit några från deras ämbeten…” Något hundratal präster i SvK har köpts ut från sina tjänster under de senaste åren. Det har kostat mycket pengar. På den tiden var det avundsjuka och maktbegär som gjorde att biskopen Clemens av Rom ingrep. Idag är det en kamp mellan präst och politiker i råd och fullmäktige. Om det var bråk i det första kristna århundradet kunde man tro att det skulle ta slut. Men icke – snarare tvärtom. Det är tråkigt med alla dessa avslöjanden. Kanske vore det bättre att inte föda journalisterna med så feta stycken. De vet i allmänhet hur man och vinklar nyheter. Fast i dessa fall är det författarna och domstolsöverklaganden som själva avslöjar sig.

När jag skrev om kallelser till ämbeten kom jag att tänka på att jag en gång kämpade hårt  mot kallelsen. När docenturen i Uppsala tog slut och jag stod där arbetslös och inte fått den tjänst jag sökt kom kallelser utfrån andra länder och universitet. När fakulteten i Princeton kallade på mig att bli professor där ville jag inte. Ett utmärkt erbjudande i en berömd fakultet. Att med hustru och fyra barn hoppa över Atlanten in i det ovissa var jag inte beredd på. Det blev en kamp. Johannes 21 blev svaret. Jesus säger till en motspänstig Petrus: När du var yngre, spände du själv bältet om dig och gick vart du ville.Men när du blir äldre, skall du sträcka ut dina händer och en annan skall spänna bältet om dig och leda dig dit du inte vill”. De sista orden sved. Jag ville inte men det fanns då inget alternativ.  Nu många år efteråt kan jag se i backspegeln att det var just de erfarenheterna därborta som skulle hjälpa mig in i den tjänst som jag fick härhemma.

Nu har jag avslöjat något om min motspänstighet som brottades ner av Någon. I olika sammanhang har dessa Jesuord sedan lärt mig att acceptera också det svåraste i livet. Mycket har hänt som jag inte ville.