Ett otroligt tidsperspektiv

Tyvärr kunde jag inte komma till OASmötet i Borås. Men jag hade funderat mycket över vad jag skulla säga vid det tillfället. Hela programmet hade ju som tema – Jesus Kristus. Vad kan man säga efter att många talare redan hade talat om Jesus? Jesus är ju ett outtömligt ämne så något nytt kunde jag inte komma med. Men som så många gånger förr blev ett ord klart för mig. Det skulle jag tala om: ”han som är och som var och som kommer”, Uppb 1:8.

Dessa ord är som ett liturgiskt omkväde som återkommer ett par gånger i boken, kanske återspeglande ett stycke i den himmelska gudstjänst som Johannes upplevde i sina syner. Först kommer en erinran om att Jesus ”var”. I skapelsen och i hela Israels frälsningshistoria är Jesus med. Han var med hela tiden innan han kom till oss som Jesus från Nasaret. När han sedan gick hela vägen genom Palestina var det hans uppgift att undervisa, bota, förlåta, uppmuntra, trösta. Allt detta som i våra ögon och i vår tid är det grundläggande i vår tro. Hans lidande, hans korsfästelse och försoningsdöd hör till detta ”var”. Överallt där vi möter Jesus idag, i tron, i Ordet, i gudstjänsten, i sakramenten bär han detta ”var” med sig.

I uppståndelsen ändrades tempus från ”var” till ”är”. Nu är han vår levande och närvarande Frälsare. Han är hos oss som han lovat. Han är ”nära”. Detta senare var ämnet för min predikan i Vadstena vid högtidsdagens morgonmässa och den tänkte jag koppla över till. Det är ju det stora i vår tro att den inte bara talar om det förflutna, det som ”var” utan talar också om det som är här nu. Och när vi tar till oss Jesus här och nu får vi ta emot allt det han gjorde, det som var och som är grunden för vår tro.

Men det är inte bara ett historiskt perspektiv som är viktigt utan det gäller också nuet. Ett ljuvligt tidsperspektiv. Detta kommer särskilt fram i nattvardens  texter. I sakramentet är Jesus med och bär med sig allt han varit, gjort, lidit, dör för. Samtidigt är han den närvarande under bröd och vin och vatten. Det som varit och är nu möter vi där, då tiden inte skiljer åt utan förenar.  Tid och rum är aldrig något som hindrar Herren från att möta oss.

”och som kommer”. Framtidstempus – Johannes beskriver den himmelska gudstjänsten och där förenas all tid. Omkvädet återvänder och Treenigheten är är där för att ta emot all lovprisning. Och för Lammet gäller det att höra att han är ”värdig att ta emot makten, få rikedom och vishet och styrka och ära och härlighet och lovsång”. Så sammanfattas all tid i Jesus och hans kyrka.

När judarna firar påsk – åtminstone under två tusen år – har de också haft ett samlat tidsperspektiv. I Haggadan, liturgin, hänvisar man till vad Gud gjorde när han befriade folket från Egyptens slaveri. Samtidigt finns där ett ett framtidsperspektiv. Nu firar man påsk efter gamla traditioner och erinrar sig vad Gud gjort. Men man säger också ”nästa år i Jerusalem”. Det är deras hopp som väl syftar på att Gud upprättar Israel. Också där ser man hur tempus kopplas ihop, eftersom tid och rum  inte är avgörande för Gud.

Profeten Jesaja kommer ibland in på detta tema om Gud som sammanfattar all tid: ”Så säger Herren, Israels konung, han som friköper, Herren Sebaot: Jag är den förste, jag är den siste. Det finns ingen annan Gud än jag”,  44:6. Med de orden vill Herren uttrycka att han inte är begränsad. Så också i slutet av Uppb 22:13 ”Jag är A och O, den förste och den siste, början och slutet”.

Så hade jag tänkt tala om den ende Jesus Kristus. Men det får bli en annan gång, deo volente.

+Bertil

1 comment so far

  1. Hosanna on

    Tack. Det går bra att få ordet den här vägen också.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: