Archive for november, 2008|Monthly archive page

Jesus sitter trångt

Undrar ibland varför Jesusnamnet mer sällan dyker upp i olika sammanhang. Man talar mycket om Gud och det är väldigt positivt att frågorna om Gud och verkligheten åter blivit aktuella. Till och med har medierna återupptäckt att det finns många människor, också intellektuella, som tänker och talar om Gud. Men hur är det med Jesus? Det är tydligen mycket ofarligare att tala om Gud och att man ber till honom. Men vilken Gud är det? Är det den Gud som Jesus lärde oss att kalla Fader och som i kärlek till oss kom till oss i Jesus? Men att tala om Jesus är inte så populärt. Jesus sitter mer trångt ty hans namn är för många förknippat med många fördomar.

Jag kom att tänka på detta att Jesus sitter trångt när jag i andra hand hört historien som Siewert Öholm berättade. Han hade gått i Stockholm och hamnat vid St Jakobs kyrka. Det lyste i fönstren och han tänkte att en stilla middagsbön vore väl fint. Han gick in och satte sig. Vaktmästaren kom fram och sade att det kostade 30 kronor. Han frågade vad det betydde. Framme i koret såg han ett flertal personer som viftade med armarna. Kanske var det karismatisk guidstjänst? Nej, svarade vaktmästaren. Det är chigong. Varför har ni detta i kyrkan frågade  Siewert. Tala med henne, prästen där framme i koret som leder det hela. Vaktmästaren tyckte inte om det hela och inte Siewert heller. Där satt Jesus trångt.

Något senare fick jag se i en stockholmstidning att det ordnats en kulturell utställning i St Jakob. Jag minns inte vad ändamålet med den var men den skulle tydligen återspegla vardagslivet. Nedanförf trappan till predikstolen hade man placerat en stor bäddad säng och i den låg en människa och vilade. I ett hörn av kyrkan höll någon på med vedhuggning. Andra aktiviteter att förglömma. Där satt Jesus trångt. Läste häromdagen att en studentpräst hjälpt muslimer att få ett bönerum med en pil på golvet som visade åt vilket håll Mecka låg. Om jag läste intervjun rätt vet jag inte men jag fick ett bestämt intryck av att det hörde till hennes jobb att hjälpa andra religioner. Må så vara med hjälpsamhet men hon var inte så stark på det där med Jesus som vägen, sanningen och livet. Kanske läste hon den grekiska texten så att det betydde att Jesus var en väg, en sanning och ett liv. Men i verkligheten står det med bestämd form vägen, sanningen och livet. Det var väl det hon lovade i prästlöftena, antar jag.

Det skall hållas stor interreliglös konferens om milöfrågan och skyddandet av skapelsen i Uppsala. Miljön är tydligen det viktigaste för vår ärkebiskop. Ett stort möte skall samlas i Uppsala domkyrka. Var det ett trettiotal representanter för olika religioner som skulle delta, till och med en häxmästare? Varför i en kyrka när det finns så fina lokaler som universitetets aula där mycket annat förekommer, bl a Kyrkomötet. Jesus sitter trångt.

Jag tycker det är allvarligt att Kristi kyrka, som Sv K väl är en del av, så sällan talar i klartext om att Jesus är anledningen till att kyrkan finns. Han är för att citera en ecklesiastikminister som förr jagade mig ”Han är ju religionsgrundaren”. Och vi som är döpta och tror på honom och delar våra liv med honom är ju ett stycke av hans kropp. Därför menar jag att vi mer skall våga tala om Jesus och inte bara om Gud. Vist är Gud i Jesus och Jesus i Gud, men varför inte vara mer frimodiga och tala om honom Kristus. Det var väl i Antiokia som man första gången kallade dem ”kristna”. Och det vill vi kallas också nu och här i landet.

En kvinna kom från Islam i Iran till Sverige och mötte Jesus och tog emot honom i dop och tro.  Och hon uttrycker en kärlek till Jesus som det var länge sedan jag hörde. Jag råkade få en liten ny diktsamling i min hand som hon fått utgiven. Kanske något naivt men så uppriktigt och med sådan kärlek till Herren. Man måste nog gå från mörker till ljus för att Jesus skall inta centrum  ”Jesus är kärlek, Han är underbar, Han är en gåva från Gud, Han räddade mig från mig själv, Han håller mig uppe, när mitt liv går ner, Han håller mig i sina armar, när jag fryser, Han tröstar mig, när mitt hjärta är sårat…” Här sitter Jesus inte trångt! (”Kom helige Fader” av Fatemeh Sajadi, GA- förlaget).

Annonser

Luciademokratin

Herren hjälpte mig igenom en svår operation och nu sitter jag och försöker återhämta mig. Men det tar nog lång tid med tanke på min ålder.

Denna tid av återhämtning ger mig tillfälle att göra bekantskap med somligt jag tidigare inte känt till. Råkade få in på TV en utsändning från skolforum. Ett utmärkt föredrag av Bodil Jönsson om massinformation och det oerhörda informationsmaterial som bombarderar särdskilt den unga generationen. Recenserar inte föredraget utan bara en bild hon visade och som kallades luciademokratin. En bild från en förskola där man firade Luciadagen. 4 eller 5 småflickor helt utrustade som Lucior. Vita särkar, krona på huvudet med lysande ljus. Alla precis likadana. Nog har jag sett många luciatåg med en Lucia följd av många små tärnor och peppargubbar. Men aldrig detta. Luciademokrati där alla skall vara likadana, alla skall ha samma rätt att vara Lucia. Ingen förmer än de andraJagvisste inte om jag skulle skratta eller gråta. En ny demokrati där alla har samma roller. Samma kanal visade sedan en bild på två brudar iklädda full brudutstyrsel och med kronor på huvudet. De ingick partnerskap men ingen var brudgum! Jag har svårt att riktigt förstå vad denna nya demokrati betyder.

Fick i mitt huvud genast en annan bild, som aposteln presenterat i 1Kor 12, bilden kroppen och lemmarna. Aposteln lånade bilden från sin samtids diskussioner om hur ett samhälle fungerar där människor har olika roller. Varje lem har sin uppgift. Ögat kan inte vara öra. Handen inte fot osv. Var och en har sin uppgift och tillsammans bildar de kroppen. v.25 ”för att det inte skall uppstå splittring inom kroppen och för att alla delarna skjulle visa varandra samma omsorg…” Alla ville vara Lucia i förskolan, alla ville vara ledare i församlingen. Men avslutar aposteln: det är Gud som skapar olika roller. ”Gud har gjort några till apostlar, till profeter…” Alla kan inte vara allt. Jag erinrar mig från mina första år som professor i Princeton att några studenter gripits av den karismatiska väckelsen, något som inte var så vanligt 1966. De reste till Philadelphia där ett gäng ungdomat i Andens kraft bildat en fri församling. De hade tröttnat på de gamla strukturerna och ville skapa något nytt. En viktig princip framhöll de gärna. Var och av församlingens medlemmar skulle utöva något slags ledarskap. De var församlingsledare en månad var. Så gick det runt bland dem. Längre fram frågade jag en  av dem hur det gick.  ”Inte alls, det blev kaotiskt.” Vi läste apostlarnas brev och förstod att det skall finnas en given ordning med en ledare.

Något skrämde mig när jag tänkte efter vad luciademokrati kan betyda om den flyttar in i vår kyrka? Eller har den det redan delvis? Man hör ofta uttryck som ”Jag har rätt till det, jag har rätt att vara kristen på mitt eget sätt, rätt att bli präst, min tolkn ing är lika bra som de andras…”

Min lektyr de senaste veckorna har varit de äldsta kristna texterna utanför NT. Ignatius av Antiochia, biskop Clemens av Rom och hans brev till Korint, Didache med sina ordningstexter. Dessa första år efter apostlarna var en svår tid av förföljelse, inre konflikter, ledare som menade sig vara lika bra som apostlarna, splittring och avund osv. Men det fanns en ordning som höll samman kyrkan trots alla olika särmeningar och tro på sig själv som ledare. Någon luciademokrati fanns inte utan man trodde på en gudomlig ordningoch den höll ända fram till de stora koncilierna. Vår kyrka behöver andliga ledare, inte av kyrkopolitiska skäl utsedda till ledare. Utan andliga ledare som man vänder sig till när man skall finna Guds väg i en värld som inte vill lyssna till uppenbarelsen, som den är ossgiven av Jesus Krstus i de heliga skrifterna.