Archive for mars, 2009|Monthly archive page

En bro som förbinder det gamla med det nya

Ibland kommer tankar från två olika håll men de har egentligen samma budskap. Jag satt på ett OASmöte nyligen och lyssnade på en anglikansk biskop som talade om det nya samhället, både det globala och det lokala och som växt fram och förändrats under de senaste decennierna. I det gamla samhället var människor närmare varandra än de nu är. Man levde mer i en social gemenskap förr. Individualismen idag har gjort att människor lätt blir koncentrerade på sig själva. Var och en står sig själv närmast. Det betyder att vi står långt från varandra. Det stora intresset blir lätt vad som är bra för en själv utan tanke på vad som kan vara bra för andra. Det gör också att många kristna går egna vägar i trons frågor. Man är sig själv nog  gör som förre ärkebiskopen sa: tro vad du vill. Då blir gudstjänstgemenskapen lidande. Man ansluter sig inte som individ till den stora gruppen, församlingen och kyrkan vilket märks i gudstjänsten. Samtidigt har avståndet mellan människor krympt genom nya tekniska underverk. Gemenskapen mellan människor kan lika väl ske genom IT-tekniken som i gudstjänsten. Det som brukar vara ett tecken på kristen gemenskap – att man är tillsammans och delar varandras liv hör det gamla samhället till. Granne till den tanken är konsumismen som genomsyrar vårt samhälle. Som individ ska man ha det som alla andra har och gärna mycket. Resor, kläder, fester, sex och allt annat. Frågan är om det sätt som vi i vår kyrka firar gudstjänster och formerna för att föra ut evangeliet kan vara desamma nu som förr? Det var mycket tänkvärda saker denne biskop framförde, utsedd av ärkebiskopen av Canterbury för att analysera det nya samhällets villkor. Hans tankar finns på en länk som anges på OAS hemsida. Därför skall jag inte återge alla de intressanta iakttagelser han gjort när han arbetar med sitt projekt.

     Som en ständig påminnelse om hur viktigt det är att veta hur läget är minns jag en av hans bilder på overhead. Ute på en grön åker stod en stor bro. 50-100 meter därifråm rann en flod. Bron var byggd av japaner och var en utmärkt konstruktion och ledde en gång över vattnet. Ett våldsamt oväder hade kommit över trakten och flodens strömfåra flyttade sig dessa förargliga meter. Bron gick nu inte över floden utan stod där på en åker.  Var det en bra bild för hur läget förändrats för kyrkan? Reparera bron lönar sig inte utan man fick nog flytta bron. Vitsen med bilden var inte att säga att allt i kyrkolivet måste göras om, få helt nya former. Utan det gällde att se hur mycket värdefullt det gamla i kyrkan har för kyrkolivet och samtidigt våga satsa på och forma det kristna budskapet på ett sätt, ett språk som är bärande i denna nya värld som har nya villkor.

     Idag fick jag med posten en tjock bok som Ulf Ekman sänt till mig som tecken på vänskap. Jag prästvigde honom för rätt länge sedan. Jag har bara hunnit läsa förordet till boken ”Andliga rötter” och fann där en tanke som snuddade vid den princip om gammalt och nytt som den anglikanske biskopen talat om. Genom ett citat från Jesaja 58:12 skriver Ekman att profeten utmanar folket att tänka framåt mot en ny situation men också att tänka bakåt, bygga på grundvalarna från forntida släkten. Det är nog samma bro vi talar om. Inte förakta och förkasta det som varit grundvalen för så många före oss men ta vara på det som gäller för alla tider. Samtidigt bygga broar till kommande släkten, till de unga som redan nu lever i en annan värld än den jag växte upp i, en starkt förändrad värld. Jag tror vi måste utbilda oss på nytt om den förunderliga värld som vi med expressfart åkt in i för att förstå vad som händer.  Det får inte bli som prästen sa: vi har många herdar men inga får och många får som inga herdar har.

     Jag har som terapi att samla mina minnen och skriver ner det jag minns från gångna tider. Kanske kan det tryckas någon gång. Just nu berättar jag om mina år som professor i USA under senare hälften av 1960-talet. Under mitt första år där skrev jag en artikel till SPT om mina intryck efter ett år. Den uppmärksammades av Vår kyrka och sedan av Ulvenstam som då ledde Sveriges radio och han sände ner från New York Arne Thorén för en intervju. Det skulle först handla om ”Gud är död teologin” som då var högaktuell och omtalades i alla större veckotidningar i hela världen. Men viktigare om kyrkornas försök i USA att finna nya vägar till människorna med evangeliet. Harvey Cox hade publicerat en uppmärksammad bok The Secularized City och talat om den moderna storstaden som en motsägelsefull skapelse. Han frågade om det var möjligt att skapa en teologi som var användbar för storstadens människor. I en artikel som sändes hem frågade jag då utifrån ett amerikanskt perspektiv om vi i Sverige hade ett tänkande som passade i våra storstäder. Om det gamla samhället format kyrkans struktur och sätt att tänka är det då inte möjligt att det nya samhället får forma den nya kyrkans struktur (dock ej hennes budskap) så att hon kan fullfölja sin uppgift att förkunna evangelium?  Det var allvarliga frågor då men några svar kunde varken jag eller andra komma med, varken då eller nu. Men frågeställningen är viktig. Men jag tror inte på det som sker i Sofia kyrka i Stockholm där man samlas för att diskutera en ”ny kyrka” eller varför inte en ”ny kristendom” med hjälp av den radikale biskopen Spong från USA. Där glömmer man nog det här med bron. Det är inte fråga om att kapa allt det ”gamla” och hitta på nymodigheter. Jesus och evangeliet är alltid detsamma. Snarare gäller det att bygga en bro mellan det som alltid varit grunden för kyrka och församling men samtidigt inse hur förändrad den värld är som vi nu hamnat i. Men jag frågar mig: har det inte alltid varit så att man kastat sig in i det nya i försöken att hänga med i utvecklingen för att till slut inse att gunden är densamma även om formerna förnyas. Formerna kan aldrig ersätta grunden.

Annonser

En auktoritetsfråga

Jag läste nyligen i en krönika följande ”Kyrkoordningen citeras oftare än bibeln vid kyrkliga sammanträden. Den bokstavstrohet (fundamentalism) vi ogillar vid studiet av Skriften är helt tillåtlig vid läsandet av KO:s versar. Så står ju skrivet – hörs om KO”. Det ligger naturligtvis något i det av naturliga skäl – praktiska frågor på agendan dominerar. Men några frågor om tolkning av bibeltexter finns ju om man är angelägen om det andliga livets tillväxt i kyrka och församling. Man har ju frågan om könsneutrala äktenskap som inte kan behandlas utan bibelord. Det är nog viktigt att man tänker över situationen, vilken auktoritet den ena har för Kristi kyrka som den andra inte har. Vad jag menar är att man bör observera, hur bibeln håller på att försvinna som material i den kyrkliga situationen. Man kan undra om detta beror på att evangeliets kärna inte längre är intressant, relevant.

Min erfarenhet säger mig att många i våra församlingar eller bland folkkyrkofolket inte gärna hör om Kristi försoning och det är inte så ofta heller som man hör om det i predikningar. Är försoningsoffret på korset inte längre aktuellt? Undervisas det inte om synden som går emot Guds bud och vilja blir försoningen något främmande. Förlåtelse finns väl ändå? Är det inte likadant med de moraliska frågorna som berör äktenskap, trohet, sexuella frågor? Bibeln morsvarar tydligen inte den frigörelse som skett de senaste decennierna i vårt land.  Utvecklingen i vårt folk går efter helt andra linjer än som den djupt kristna gör. Jag oroar mig uppriktigt över att vilsenheten ökar i kyrkans folk eftersom det inte längre finns några riktlinjer att följa. Fundamentalist tror jag inte att jag är. Men jag tror att Gud verkligen uppenbarat sin vilja i de heliga skrifterna och gett oss riktlinjer, inte detaljer som lagivrarna på Jesu tid. Vi har vår frihet genom evangelium, Kristus har gjort oss fria. Men det utesluter inte Guds bud och riktlinjer. Har bibeln någon auktoritet längre? Har auktoriteten gått över till KO och Hammars principer – tro som du vill?

Häromkvällen kom jag in i ett TVprogram där Jonas Gardell tydligen haft en lång monolog om Jesus. Kvinnorna runt Jesus var bortglömda. Han hänvisade till Matt 26:6ff. om kvinnan som smorde Jesus i Betania som en förberedelse till hans begavning. Hur bortglömd hade hon inte blivit, eller bortcensurerats! Man skulle ju komma ihåg henne i alla tider. Hade han läst innantill hade han sett att det var hennes gärning mot Jesus som inte skulle glömmas  bort. Hon är i traditionerna en anonym kvinna men det kan ha varit en av systrarna till Lasarus. (Lukas har en annan version av en liknande händelse, inte smord till begravning.)

Denna anonyma kvinna liksom andra kvinnor som följde Jesus blev för gnostikerna de verkliga  bärarna av uppenbarelsen. Magdalena i synnerhet. Jag undrar om inte hon dras in i Gardells Jesusbok? Magdalena var kvinnan framför andra hos gnostiker. Hon var enligt Pistis Sophia (en gnostisk skrift från o.150 e.Kr.) den som stått Jesus närmast och fått av Jesus den sanna uppenbarelsen och hon tillrättavisade därför Petrus som beklagat sig över att hon fått uppenbarelsen och inte han.Poängen i det jag säger är en undran varför man hellre läser om andra personer och inte om Jesus själv. Alla möjliga åsikter flyter omkring, uttalanden som bygger på egna tyckanden men Herren själv är inte så intressant. Likaså tycker många om att läsa utomkanoniska skrifter och ser ingen skillnad mellan bibeln och dessa traditioner. Kanske passar de gnostiska idéerna  den moderna människan bra. Sök i ditt inre och där finner du Gud. Några etiska regler behöver man inte. Ens inre är tillräcklig vägvisning. Jag kan göra det jag vill om jag bara inte skadar min nästa vilket kan vara svårt att konkret fastställa. Är det därför bibelns auktoritet inte är så stark? Den är inte längre kartan och kompassen för det praktiska livet. Den inre känslan är viktigast. Kanske vill man inte höra bibelns tankar eftersom de förknippas med vår kyrka som tycks ha tappat allt förtroende hos allmänheten. Och bygger inte förkunnelsen på de bibliska texterna får vi en ersättning som inte för oss närmare Kristus. Man får betänka det Paulus skriver ”allt är tillåtet men allt är inte nyttigt – men ingenting får ta makten över mig”.