Herren är nära

Det har varit en tid med upplevelser de här sista veckorna. Jag sammanfattar allt under temat ”Herren är nära”. Jag skall förklara varför. Enligt ett gammalt löfte skulle jag predika på högtidsdagen i Vadstena under SSBs generalkapitel. Att celebrera mässan visste jag att jag inte kunde göra. Men man kan ju efter Jesu föredöme sitta och predika. Enligt inledningen till Bergspredikan gjorde han så: ”Han satte sig ner och hans lärjungar kom fram till honom. Han började undervisa dem…” Så gjorde också rabbinerna på den tiden.

Duktiga liturgimänniskor hjälpte mig på  med alba och stola och satte mig så att jag kunde följa allt vid altaret när f.Bo Brander ledde mässan. När jag skulle predika vände de min stol så att jag hade ögonkontakt med åhörarna vilket jag menar är viktigt. Jag hade länge tänkt på denna predikan, ämne, texter osv.  Jag vågade att vara personlig utan att göra mig till. Jag kunde inte komma ifrån ett tema och en psalm som hade varit en ledstjärna under sjukdomstiden, Ps 272 ”Hela vägen går han med  mig, vad kan jag väl önska mer…” Herrens närhet var för mig inte något nytt från sjukdomstiden men denna gång så verklig och gav ett sådant lugn.  Jag tror att vi kom varandra nära, åhörarna och jag.

Men när högtidsdagen var slut med avslutning vid den heliga Birgittas skrin skulle vi åka vidare till OASmötet i Borås, men kroppen sade till mig det går inte. Jag var så fruktansvärt trött så jag fick åka hem istället. Tråkigt men jag har inte mycket krafter efter vårens operationer. Jag har vilat och känner att så får det vara en tid framöver.

Efter dessa klagor övergår jag till att tacka dem som under den svåra tiden var mina förebedjare. Det kändes verkligen att jag var föremål för många goda tankar.

     När jag nu försöker läsa ikapp tiden genom gamla tidningar så måste jag säga att på kyrkfronten inga positiva nyheter. Här upplever vi i detta land ett ekumeniskt uppsving genom att kristna mer och mer känner för varandra. Vad jag förstår håller Guds Ande att föra oss samman – respektera varandra, be tillsammans och fira gudstjänster med varandra. Tiden är mot alltför mycket andlighet och Jesus har fortfarande rött kort i många kretsar och massmedierna är inte positiva till Herrens verk. Jag uppledver att vi för en längre tid får vara får som lever bland vargar. Det driver oss samman och med den herden vi har bör vi inte ängslas eller gömma oss. Jag läser mer och mer texter från de första tre-fyra kristna århundradena och förvånar mig över hur frimodiga och djupa och glada de kristna var då. Tänk om vi kunde bli som de även om vår tid är galaxer från deras värld. Herren är ju nära också oss och inte som en tanke eller idé utan som en verklighet som vi får leva med och i. Det är då förvånansvärt att SvK går rakt emot ekumeniska mål med sin galna syn på skapelsen och äktenskapet. Hur kan kyrkans ledning fjäska för den mest liberala kyrkan i den anglikanska gemenskapen – Episkopalkyrkan i USA – och låta sig anklagas av biskopar företrädande Borgågemenskapen. Med friskt mod går SvK sin egen väg  bort till en egen liten nisch. Var slutar denna utförslöpa? Man förvånar sig inte över någonting numera som kommer från vår kyrkoledning. Kyrie eleison!

Jag klagar men jag vet att kyrkans Herre Kristus kommer att hjälpa alla troende kristna idag, i morgon och i framtiden. Sådan är vår Herre – som var och som är och som skall komma.

+Bertil

« Underligt dygn i Guatemala city

Ett otroligt tidsperspektiv »