Präst i 60 år

Den 12e december är det 60 år sedan jag fick ta emot uppdraget att vara präst i Kristi kyrka. Jag hade besökt stiftets biskop hösten 1948 för att be om prästvigning. Några tester och utfrågningar fanns inte på den tiden. Biskop Block ville veta varifrån  jag kom. Göteborg och studier i Uppsala. Släkt med någon präst  i stiftet? Min morbror Yngve Bolander var kyrkoherde i Linköpings stift. Är han släkt med Nils Bolander? Negativt förstod jag. Nu gällde det att finna det positiva. Min fästmö är släkt med prosten Åke Wetterqvist och min svärfar har suttit i domkapitlet. Då sken solen och allt verkade klart. Men fortsatte biskopen och mulnade något. Det finns inga tjänster i Göteborgs stift. Vi har överskott på präster. Jag fann mig snabbt. Jag hade tänkt fortsätta mina studier och kunna rycka in och hjälpa till under semestertiden. Då sken solen igen. Jag antecknades för prästvigning till julen. 

Men så blev det inte. Den gode biskopen dog under hösten och domkapitlet hänvisade mig till Lund och biskop Rodhe. Bra för de tre andra från Göteborgs stift som sulle prästvigas. De var hemma i miljön och i domkyrkan. Jag en främling hade bara på en skolresa besökt Lunds domkyrka. Men det viktigaste var att jag fick gå in i den heliga tjänsten. Rodhe gav oss ett minnesord i sitt tal till oss fyra plus ett stort antal som skulle till Lunds stift. De 0rden har jag burit med mig under alla dessa år. Något mycket värdefullt. ”En människa kan intet taga, om det icke bliver henne givet från himmelen”, Joh 3:27. I alla lägen har det varit gott att veta att allt i tjänsten varit helt beroende av Herren. Välsignar Herren kan det ske stora ting. Går jag själv  blir det bara tillfälligheter och luft.

Det första uppdraget jag fick var att välja ny biskop. Jag kände bara ett namn bland de föreslagna nämligen Bo Giertz. Honom hade lyssnat till många gånger och läst allt han skrivet. Valet var således inte svårt. Den första tjänsten – predikan, dop och nattvardsmässa ägde rum i St Peder i Skepplanda församling. En otrolig upplevelse. Nu skall jag inte räkna upp vad som sedan hände  det får bli i ett annat sammanhang.

 Vad jag denna jubileumsdag den 12 december skall meditera över är hur Herren Jesus varit närvarande i så många olika sammanhang i mässorf och gudstjänster. Under hela studietiden höll f.Herman mig sysselsatt med att fira mässan i Helga Trefaldighet i Uppsala liksom  genom vardagsmässorna i domkyrkan. Hela tiden fram till min första ordinarie prästtjänst som domprost i Göteborg 1969 fick jag på kallelser predika och fira mässan. Och hela tiden efter pensioneringen har jag fått göra samma tjänst i alla möjliga sammanhang. Och detta är jag mycket tacksam för. Ordet och sakramentet har visat hur Herren är närvarande till välsignelse för oss människor.

Närvarande i sakramentet på alla möjliga platser. Tillsammans med prästen i Ramallah på Västbanken i den lilla lutherska kyrkan där firade jag mässan i stillhet. Läget var då lugnt. På samma sätt i San Salvador där den lutherske prästen ville att jag skulle celebrera på svenska i själva nattvardsdelen. Kom inflygande till Lima i Peru och fördes genast till svenska kyrkan där jag skulle predika och fira mässan en timme senare. En stor grupp hade kommit och jag frågade efter hjälp med psalmer. Du får spela på pianot själv! Att marken darrade av jordskalven den natten när jag försökte sova är en annan sak. Herren är där också när jag fick koncelebrera med de katolska prästerna i San Salvador bland flyktingarna och i Guatemala city. Det senare altaret glömmer jag aldrig, ett bord vars ena ben var kortare än de andra, plastblomman i ett vattenglas, 30 flyktingar som var sökta av militären sittande utefter väggarna i en gömd lokal. Visst var Herren där. Jag höll på att säga – där mer än i andra sammanhang. Så har det varit hela tiden. I mässan har många olika människor och jag fått möta den Uppståndne och Levande Herren.

Jag har fått den stora nåden att vara med i sammanhang där jag märkt att Herren verkligen verkar. De stora mötenas mässor i Linköping, i OAS rörelsens festhögmässor både i norr och här på västkanten, vilken nåd att får vara med i dessa stora sammanhang då man känner Herrens närvaro starkt. Från det enkla i lokalförsamlingen till SSBs pontifikalmässa i Vadstena, oavsett former och storlek – det viktigaste Herrens närvaro i sakramentet och Ordet. Det finns så många platser att minnas och mäniskor att tacka Gud för att minnesboken är full. Tänk att jag fick nåden att tjäna Herren så länge! Och kanske finns det några gånger till då jag får vara den lille tjänaren åt Guds folk. deo volente.

Källan är där:  ”Andens törst hon släcker, och i hjärtat väcker, frid och stilla ro, kärlek, hopp och tro”.               +Bertil

No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: