Änglar finns dom?

På söndag är det den helige Mikaels dag. Evangeliebokens överskrift är ”Änglarna”. Jag hoppas att de som predikar vågar tala om änglarna som verkliga varelser. Definitionen på änglarna är visserligen vag. Den gamla katekesen från 1878 säger bara ”Änglarna äro andar, som av Gud i begynnelsen skapades och begåvades med vishet och helighet, kraft och salighet, att de skulle i evighet lova Gud och uträtta hans befallningar”.  Därför ser man dem inte men de uträttar det Gud vill. Och det kan man få erfara.

För många kanske änglarna bara är för barnen och man citerar gärna Jesu ord om ”de små” vars ”änglar i himlen alltid ser min himmelske Faders ansikte”. Men ”de små” är inte bara barnen utan kan stå för alla kristna som är Guds barn oavsett ålder. För mig är inte änglarna bara sådant som man inte ser eller märker. När jag var 4 år bodde jag med min familj tillsammans med  några morbröder. De var fisketokiga och jag blev väldigt intresserad av att följa med dem ut i båten på sjön Mjörn. De var snälla men ibland ville de inte ta mig med. Det tog mig hårt. Vi bodde vid strandkanten med egen brygga som gick ut på djupt vatten. Jag älskade att ligga på magen på bryggan och titta på alla småfiskar som sam under den.

En gång fick jag stanna på land och blev strängt tillsagd när de rodde ut för fisket att genast gå stigen upp till huset och till mamma. Det var djupt vatten vid träbryggan som vilade på stora pålar som slagits ner i sjöbottnen. Den morgonen minns jag fortfarande efter snart 80 år. Det var kyligt och jag hade en liten rock på mig, den finns på ett fotografi som jag har kvar. Den hade ett skärp med knäppknappar. Trots stränga tillsägelser gick jag inte hem utan la mig på bryggan och tittade på fiskarna. Jag vet inte hur det gick till. Men jag glömmer inte det jag upplevde. Plötsligt var jag i vattnet. Ensam och ingen att ropa på hjälp till. Jag har ett bestämt synintryck av det egendomliga ljus som det blev under vattnet när huvudet kom under vattnet och jag såg ovanför mig vattenytan som var solbelyst. Jag minns att jag instinktivt slog armarna om en av pålarna som höll upp bryggan. På något sätt lyckades jag hasa mig uppför pålen och upp på bryggan. Fortfarande ofattbart för mig hur det gick till. Men skärpet hade fastnat på någon av de grova spikarna på pålen under vattnet. En mor har känningar när hennes barn är i fara sägs det. Min mamma har berättat hur orolig hon plötsligt blev och rusade ner mot bryggan. På stigen mötte hon en dyblöt pojke och hon frågade näturligtvis ”Vad har du gjort? Du är ju dyblöt!”  Hon mindes så väl vad jag svarade: ”Mamma, jag ramlade i. Men en ängel hängde mig på en spik så att jag kunde klättra upp”. Efter ytterligare frågor stod det klart för henne att skärpet på den lilla kappan hade fastnat på en av spikarna på pålen.  Det var inte ett svar jag räknat ut. Det kom helt spontant.

Den historien har betytt mycket för mig. Gett mig trygghet i många underliga händelser i livet. Det fanns en mening, en uppgift för mig i livet. Finns det änglar? En märklig bok som bara handlar om änglar och alla möjliga utsagor från påvar och helgon och vanliga människor som sagt sig tro på skyddsänglar, Georges Huber, ”Min ängel skall gå framför dig”, 1984.  En historia berättar han t ex om en präst i Paris som gick en gång på en av de fattigas gata och fick se en gammal kvinna böjd av hårt arbete. Han brukade hälsa på alla han mötte och gjorde så med henne. ”God dag!” Hon svarade: ”God dag kyrkoherden med sällskap!” Han blev förvånad och sa ”Med sällskap? Jag är ju ensam.” – ”Men er skyddsängel då? Är han inte med?” Prästen skämdes men blev glad för att bli påmint om sin skyddsängel. Det är lätt att glömma en osynlig.

Glömmer vi också vår skyddsängel? Jag har sedan barnsben fått lära mig att be den  bön  som katekesen föreslår som morgon – och aftonbön. Så plötsligt fick jag se i Bekännelseskrifterna den ursprungliga formen av dessa Luthers böner. Den sista bönen i båda fallen säger ”Ty jag befaller mig, min kropp och själ och allt i dina häner. Din helige ängel vare med mig så att den lede fienden inte får någon makt över mig. Amen.” En koll i 1878 års katekes visar att de orden har uteslutits i officiella versionen. Intressant fråga: varför tog man bort dem? Ibland talar man t o m i dagsprerssen om änglarna när någon kommit undan dödsfara. Hon hade ”änglavakt”. En välsignad Mikaelidag!

3 comments so far

  1. Evasblogg on

    En gripande berättelse!! Säkert har många av oss, som läser denna blogg, varit med om något liknande! Kanske någon vill delge detta?

  2. Ulrika on

    Det du var med om när du var fyra år är inget konstigt. Det händer varje dag och det enda jag kan se är att du hade saker att uträtta med välsignelse från andra. Därför fick du leva genom Jesus nåd. När du blev äldre så var du medveten om att jesus alltid kommer att stå vid din sida och så blev din tro grundlagd.
    Jesus kommer oftast i de tidiga barnaåren och sätter sin prägel. Detta oavsett hur enskilda individers tidiga uppväxt har sett ut. Jesus väljer sina lärjungar och du blev utvald som ett fyraårigt barn. Jag blev utvald när jag gick i söndagsskolan som femåring och farbror Erik som var söndagsskolelärare berättade alla de underbara bibliska berättelserna. När jag kom hem till mina föräldrar så lyste mina ögon och jag ville delge dem berättelserna från bibeln med tillhörande upplevelser och känslor. De ville inte höra eller se. De trodde att jag var sjuk och fick mig att gå bort från Jesus Kristus trots att jag upplevde frälsning vid fem års ålder vilket aldrig kommer att lämna mig. Jesus är med mig alla dagar in till tidens slut. Mina föräldrar var spelmissbrukare och under mina tidiga barnaår åkte jag runt med mina föräldrar på travbanorna i hela Sverige. De spelade på hästar men kunde gärna spela på allt som kunde generera pengar. De har bekänt sig till pengarnas gud. Idag och även under gårdagen har det varit många människor som har bekänt sig till penningen. Oftast är de rädda men vet att om de har en fet/stor pension så sitter de trygga i sitt lilla bo.

    MVH Ulrika

  3. Pernilla on

    Bertil

    En härlig berättelse från din barndom. Man blir väldigt uppmuntrad och jag tror att vår svenskkyrkliga tradition är väldigt ovan vid att våga berätta för varann om sådana händelser där vi kan se att Gud griper in i våra liv. Mer sånt!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: